Ibland slås man av hur olika politiker kan uppträda privat respektive offentligt. Somliga skulle få ett betydligt större genomslag om de vågade vara ”sig själva” även i rampljuset.
Mona Sahlin är en politiker som vinnlagt sig om att vara ”Mona”. Det skulle ha kunnat vara en stor styrka – om hon inte låtit sig pressas till anpassning. Det går inte. En ledare som inte står fast vid sin övertygelse eller börjar tala med någon annans röst misslyckas.
En ledare kan aldrig vara en kopia eller en kompromiss. Det är bara genom att fullt ut använda den egna personligheten och de egna värderingarna som man får den tyngd och det genomslag som krävs för att kunna leda människor till förändring. Och det gäller vare sig man är en ledare inom den icke-demokratiska form som de flesta företag har, eller inom demokratiskt styrda organisationer. En ledare som inte är förankrad i sig själv kan inte förankra något hos andra.
Den tidigare presidentkandidaten John McCain, USA, är en så kallad moderat mittenrepublikan. Ja, så långt ute i mitten att Demokraternas John Kerry ville ha honom som sin vicepresidentkandidat 2004. McCain är bland annat en stark kritiker av den kristna högern och dess extrema åsikter. Den stund han ”tvingades” utse högerkristna Sarah Palin som sin running mate var slaget förlorat. Från den dagen kunde McCain inte vara sig själv. Han måste stuva undan sina hjärtefrågor, anpassa sig till värderingar han inte stod för och förlorade följaktligen sin trovärdighet. Sarah Palin lyckades förstås, på grund av extrema åsikter, svaga kunskaper och minimal erfarenhet, aldrig uppväga den förlusten. Men ytterst ansvarig för fiaskot var förstås McCain själv.
På valnatten behövde han dock inte längre ta hänsyn till Palin. Han var på ett slående sätt tillbaka i sig själv, och höll ett statsmannamässigt, storsint och uppriktigt tal till sina väljare.
Mona Sahlin ville samarbeta med MP, men ”tvingades” ta med V på skutan. Den började genast läcka och luta. Sahlin fick ägna sin kraft åt att täta, hålla kurs och pumpa läns. Hon hörde sig själv ständigt säga saker som inte kom från hjärtat. Därmed förlorade hon trovärdigheten.
På valnatten, då den rödgröna tvångströjan var på väg att knytas upp, höll hon så ett uppriktigt tal med statsmannamässig tyngd. Plötsligt var hon tillbaka i sig själv, kanske starkare än någonsin. Men det var för sent. Kompromisserna med Lars Ohly (V) lockade inte S-väljare, vilket somliga i partiet tydligen hade trott. Men det blev Sahlins ansvar.