Mona är van att hantera våldsamma patienter och har utbildat sina kollegor i hur man hanterar hot och våld.
Mona har precis varit på Rusta och köpt insynsskydd till fönstren i köket.
– Eftersom jag bor på nedre botten så händer det att patienter söker upp mig. Det har hänt att de drar i handtaget också, så jag låser om oss nu.
Hon är en av alla de vårdanställda inom psykiatrin som blivit misshandlade på jobbet. Att patienter är hotfulla och våldsamma är något hon lärt sig ingår i jobbet.
– De flesta patienter är ju inte sådana. Och att få hjälpa de här patienterna har varit bland det bästa jag vet.
Men för tre år sedan råkade hon ut för en misshandel som försämrade hennes liv så mycket att hon började omvärdera hur mycket man ska behöva stå ut med på jobbet. Händelsen drog igång en rättsprocess som ännu inte är avslutad. Av rädsla för personer runt mannen som misshandlade henne vill hon inte ha med sitt ansikte i tidningen.
Det är sensommar 2021. Mona jobbar på den psykiatriska avdelningen på Akademiska, där UNT nyligen rapporterade om att det skett en misshandel. En patient kommer in på avdelningen. Han har enligt rapporten Mona tagit del av försökt att strypa en skötare på psykakuten.
– Har man jobbat ett tag känner man igen varningstecknen, något mer skulle hända. Han vandrar omkring och slår i väggar. Han blir arg när vi tittar på honom, så vi försöker att sänka blicken.
Mona tar in patienten i ett enskilt rum och säger åt honom att lugna ner sig. Därefter går hon in i receptionen för att skriva en rapport om situationen. Hon hinner inte mer än starta datorn förrän hon ser hur patienten flyger fram mot hennes kollega.
– Jag hör ljudet av en fåtölj som slår i backen, sedan ett annat ljud. Efteråt förstår jag att det var ljudet av min kollegas huvud som slog i golvet.
Monas privata bilder på skador hon fått när hon blivit slagen och sparkad av patienter på jobbet.
Patienten som slagit ner skötaren i fåtöljen matar slag efter slag mot vårdarens huvud.
– Min kollega är helt avsvimmad då och jag springer fram och försöker slita bort patienten. Jag får hjälp av en läkarstudent att få bort honom från min kollega, det är då han riktar första sparken mot mitt knä. Det lät som när en gren knäcks när man går i skogen. Sen sparkade han säkert fem gånger till.
Mona vet inte om hennes kollega lever eller inte. Samtidigt fortsätter hon jobba och tillsammans med läkarstudenten för hon patienten till ett avskiljningsrum. Hon får sitta utanför rummet och vakta honom. En annan kollega sitter böjd över den nedslagna skötaren.
– Så ger han mig en tumme upp. Min kollega lever!
Till rummet där patienten satt inlåst fanns det en lucka där de kunde ha kontakt.
Mona är bara en av alla de vårdanställda inom psykiatrin på Akademiska som utsatts för våld av patienter.
– Genom den luckan spottar han på mig flera gånger och så säger han: "Jag vill känna känslan av att döda. Jag ska döda dig".
Mona jobbar på som vanligt den där dagen. Hennes kollega har förts upp till röntgen för att kolla hjärnan, därför är de en man kort. Hon beskriver det som att alla är i chock, ingen pratar om det som hänt.
Chocken, smärtan och rädslan kom efteråt när adrenalinet hade lagt sig. Patienten var kvar på avdelningen dagarna efter misshandeln och Mona var rädd för vad han skulle kunna utsätta henne och hennes kollegor för.
– Jag utbildade ju människor i hot och våld och jag har varit med om så mycket våldsamma händelser på jobbet, men det här var värre än allt. Jag glömmer aldrig hans blick när han sa att han skulle döda mig. Den var kolsvart. Jag glömmer heller aldrig ljudet av mitt knä som knäcktes eller skrapet av fåtöljen mot golvet.
Den 11 november 2023 dömdes patienten i Uppsala tingsrätt till psykiatrisk tvångsvård för grov misshandel, misshandel, olaga hot och ofredande.
Monas kollega kunde inte fortsätta arbeta efter misshandeln. Kollegan hade fått problem med balansen och yrsel. Mag- och tarmsystemet slogs ut. Mona själv försökte fortsätta jobba direkt efter misshandeln. Hon fick terapi betald av sjukhuset för sitt trauma. På en vårdcentral fick hon rehabilitering av knät som hade krossats och den skadade lårmuskeln. Men händelsen fortsatte att förfölja henne. Hon hade svårt att äta och på två månader gick hon ner 17 kilo.
Hon beskriver också att händelsen gick ut över hennes dåvarande relation.
– Jag drev bort honom. Jag blev anklagande och personlighetsförändrad, så det tog slut. Dessutom plågades mitt ex ständigt av att jag så ofta kom hem med skador från jobbet. Han var rädd att folk skulle tro att det var han som spöade upp mig.
Mona bläddrar i sin telefon och visar bilder på skadorna hon fått av aggressiva patienter. 2013 en avslagen käke. 2017 skållning av underbenen när en patient som kastade tevatten på henne. 2019 en spark på baksidan av knäet som ledde till droppfot. 2022 blåslagen över händer och underarmar.
– Och så blev jag hårt biten så man såg varenda tand genom armen, men jag minns inte när det var.
Under sjukskrivningen efter misshandeln hade Mona svårt att känna livslust. Jobbet är hennes liv. Att börja måla var ett sätt att hantera dagarna.
Det måste väl finnas en avvikelserapport på det?
– Jag tror inte det. Att få stryk blev som en del av jobbet. Det som händer inom psykiatrin stannar inom psykiatrin. När jag fick slaget som hade av käken var det en sköterska som sa att jag var pjoskig när jag ville få det undersökt.
Varför anmäler ni inte?
– Det är så komplicerat att skriva en avvikelserapport att man helst låter bli. Och sen leder polisanmälningarna aldrig till något. Vi har gjort hur många som helst. Den här misshandeln när min kollega var nära att dö var första gången det ledde till rättegång.
Mannen som dömdes för misshandeln mot Mona och hennes kollega överklagade till hovrätten som gjorde samma bedömning som tingsrätten. Nu har han överklagat till högsta domstolen. Patienten dömdes att betala 9 000 kronor i skadestånd till Mona, men eftersom processen inte är klar har hon inte fått några pengar än.
För ett och ett halvt år sedan sa hon upp sig, trots att hon egentligen ville vara kvar på Akademiska.
– Jag är ju van att kunna gå in och skydda mina kollegor, men jag kände inte att jag vågade det. Så då kände jag mig bara dålig på mitt jobb. Jag visste också att får jag en spark till då kanske jag aldrig mer kan jobba, det sa läkaren.
Nu arbetar Mona på ett psykiatriskt boende där arbetet är betydligt lugnare. Hon har fortfarande ont i knät efter misshandeln och trots alla timmar av sjukgymnastik vet hon inte om hon någonsin mer kommer att kunna springa.
Trots det drömmer hon om att en dag jobba på Akademiska igen.
– Jag älskar mitt jobb och jag längtar tillbaka till psykosavdelningen varje dag. Det är bara så synd att man ska behöva bli slagen på jobbet.
I en kommande artikel svarar Akademiska på hur de ser på våldet inom psykiatrin.