Vi hinner precis sätta foten i det trånga, sjukhusgula rummet på psykakuten innan två i det mobila teamet måste ge sig i väg. De har just fått ett samtal från en patient som behöver deras hjälp och då finns det ingen tid att spilla.
– Vi kan tyvärr inte prata med er nu, vi måste åka hem till en patient som inte vill lämna sin lägenhet efter mörkrets inbrott, säger Inga Karlsson.
Hon tar med sig en kollega och skyndar därifrån. Kvar sitter Ingrid Berg och Anna Bergman – i det mobila teamet jobbar man nämligen alltid i par.
– Det är en fördel. Både som stöd när man är ute på platserna men också för att man har någon att diskutera besöket med efteråt, säger Anna Bergman.
Det mobila teamet är en del av Akademiska sjukhusets psykakut som håller till i de södra delarna av Ulleråker i ett litet rum i en av korridorerna. Varje kväll bemannas det mobila teamet av fyra personer och deras uppgift är att finnas till för alla som är i behov av stöd eller hjälp. De ska finnas bara ett samtal bort men fördelen med att vara ett mobilt team är såklart att de åker ut och möter människorna som mår dåligt.
– De slipper ta sig hit, vilket är skönt för många – det är inte alltid människan i fråga kan eller behöver det, säger Ingrid Berg.
Ingrid Berg har arbetat i det mobila teamet sedan 1999 och trivs mycket bra med sitt arbete.
– Ingen dag är den andra lik här. När vi kommer hit är det sällan vi vet vad dagen har att ge, säger hon.
För det mesta möter de personer med oro, ångest och depression som behöver någon att prata med. I värsta fall mår patienten väldigt dåligt och behöver tvångsvård. Då måste de först koppla in en husläkare som måste begära handräckning, sen kommer polisen och hjälper dem ta personen till psykakuten.
– Det händer cirka en till två gånger i månaden och det är främst när någon är självmordsbenägen eller har fått en psykos, men för det mesta kan vi prata patienterna lugna, säger Anna Bergman.
Båda talar om sitt jobb med ett smittande lugn. De sitter avslappnat, tillbakalutade i sina stolar när de berättar om sina uppdrag.
Är ni aldrig rädda för hot eller våld när ni åker ut på jobb?
– Nej, det flesta vill att vi ska komma, de har ringt till oss. Det är om någon anhörig har ringt som de kan bli lite upprörda, men oftast lägger det sig snabbt. Skulle vi dock känna oss hotade åker vi inte ut på det jobbet utan hänvisar till polisen och skulle någon av oss känna oss hotade på plats lämnar vi direkt, säger Ingrid Berg.
Alla i teamet har någon form av vårdutbildning och flera av vikarierna är psykologstudenter.
– Sen måste man ha livserfarenhet för att klara av det här jobbet, säger Ingrid Berg.
Men ingen bär någon läkarrock utan alla arbetar i sina vanliga kläder.
– Folk vill inte att det ska synas att vi kommer ifrån psykiatrin. De andas ut när vi berättar att det inte finns något som utmärker oss, säger Anna Bergman.
Första gången de är hemma hos en patient hör de alltid av sig dagen efter för att se hur patienten mår. Men det är inte bara patienterna de tar hand om.
– Vi försöker ta hand om varandra så gott det går, det är viktigt att vi finns där för varandra och kan ventilera våra känslor. Ingen ska ta med sig något jobbigt hem i sängen, säger Ingrid Berg och tittar på Anna Bergman som nickar medhållande.
Det är nästan 40 år som skiljer kollegerna åt, ändå märks det tydligt hur sammansvetsade där är. De avslutar ofta varandras meningar och håller med i varandras svar. Och enligt både så är det stödet de får inom gruppen som hjälper dem att handskas med de svåra uppgifter som kan komma över dem.
Ni verkar älska ert jobb. Vad är er drivkraft?
– Det är en otrolig känsla att kunna lugna någon med sin röst, att hjälpa med sitt egna instrument utan medicin. När vi går därifrån kan vi se en helt annan person än den vi kom hem till, säger Ingrid Berg.
– Man gör en insats, säger Anna Bergman.
När de kommer till jobbet börjar de varje dag med att lyssna av sina telefoner. För även om det mobila teamet bara jobbar kväll är det många som vill nå dem under dagen.
– De talar in ett meddelande och vi bedömer om de behöver ett besök, säger Ingrid Berg och sneglar bort på sin telefon.
Annars får de sina uppdrag från flera olika håll. Det kan vara en jourläkare, öppenvårdsmottagning, akutläkare, anhörig eller en orolig granne som kontaktar dem.
De försöker alltid åka ut till patienten samma dag som de fått ett samtal eller uppdrag, men ibland hinner de inte och besöket får vänta till dagen därpå. Vissa behöver de bara prata med en gång, andra har de kontakt med över en längre tid.
– Men vi försöker att inte vara några sällskapsdamer. Det ska alltid finnas psykiatrisk anledning, annars har de ett annat behov och då får vi hänvisa dem till andra instanser, säger Inger Berg.
I snitt åker de ut på fem besök om dagen och alla tar olika lång tid. De täcker hela Uppsala och Knivsta kommun så både resorna och samtalen kan bli långa. Ibland åker de hem till en patient bara för att hjälpa dem ta sig till psykakuten för att hämta sin medicin, sen åker de tillbaka med patienten igen.
Enligt Ingrid Berg har behovet av det mobila teamet ökat.
– Det blir mer och mer att göra hela tiden. Vi har ju blivit mer kända och lätta att hitta men det känns som att det finns ett större behov nu, säger hon.
Det går inte att ta miste på deras engagemang för sina patienter. För att alltid hålla sig uppdaterade dokumenteras alla besök och samtal. De skriver journalanteckningar på samtliga hembesök och namnet på alla som ringer in och inte vill vara anonyma sparas i en månad för att se om någon återkommer ofta och mår väldigt dåligt.
Efter att har pratat med UNT i 45 minuter börjar de titta på sina armbandsur och vi förstår att det är dags för dem att börja arbeta.
– Vi vill finnas där behovet finns och kunna ta det där samtalet mitt i ångesten. , säger Anna Bergman.