Elin Jansson, 17 år, lutar huvudet i händerna och tittar ut genom köksfönstret i radhuset i Öregrund. Vid första anblicken ser hon ut som vilken tonåring som helst. Men hennes tuffa liv har satt spår.
Mamma Annelie Sjölander och pappa Fredrik Jansson försöker redogöra för allt som hänt sedan Elin gick i mellanstadiet. De har i bland svårt att komma ihåg vad som hände när.
– Vi är lite förvirrade när det gäller tidpunkter. Det har hänt så mycket under så många år, och man fick ta en dag i taget, säger Annelie Sjölander.
Det var 2008 som problemen tog fart på riktigt. Elin skulle få ett syskon, men barnet dog i magen på mamma Annelie.
– Det var en jättetung tid. På våren 2008 märkte vi att det inte var riktigt bra med Elin. Humöret svängde, hon blev deprimerad och tog sig inte för någonting, säger Annelie Sjölander. Ätstörningarna och kräkningarna fanns med i bilden sedan mellanstadiet. Men nu började Elin skära och bränna sig själv, och hon gnagde av huden på sina händer.
Självskadebeteende kan triggas av flera faktorer. I Elins fall anser familjen att det är händelser från barndomen som hon burit på i många år utan att ha vågat berätta. Det var först i slutet av 2009, när Elin var inlagd på barnpsyk i Uppsala, som det kom fram att en bekant till familjen utsatt henne för övergrepp när hon var runt åtta år. En polisutredning satte igång, och under tiden fortsatte Elin att snurra runt mellan barn- och ungdomspsykiatrin, ätstörningsenheten i Uppsala och – när skadorna var allvarliga – akutmottagningen. Familjen träffade läkare, terapeuter och psykologer. Det blev som ett heltidsjobb.
Eftersom Elin inte kunde gå i skolan, stannade mamma Annelie hemma med henne. Pappa Fredrik stod alltid på stand by om något skulle hända.
– Jag fick åka flera gånger akut mitt i natten. Det hände att vi inte vågade ha henne hemma eftersom vi trodde att hon skulle ta livet av sig. Jag bodde på sjukhuset med henne för jag varken ville eller vågade inte lämna henne, säger Fredrik Jansson.
Familjen, inklusive tre syskon och föräldrarnas nya partners, befann sig i kris.
Våren 2010 fick de kontakt med det socialpsykiatriska behandlingsteamet. Teamet arbetar utifrån en egen arbetsmetod som bygger på en intensiv kontakt i hemmet under tre månader och varje familj får två behandlare, en som jobbar med familjen och en som jobbar med barnet. För Fredrik och Annelie blev det en vändning. De kan inte svara på vilken typ av behandling de fick. I stället väljer de att beskriva behandlaren, som hette Peter, som ”utbildat snäll”.
– Vi satt mest och pratade. Han gav råd och peppade. Det stärkte oss, man fick ork att fortsätta kämpa, säger Fredrik Jansson.
Även för Elins del blev det annorlunda. I stället för att åka in till Uppsala för att få behandling varje dag kunde hon stanna hemma, vilket var en lättnad. Elin lärde sig att hantera ångesten och hitta alternativ till att skada sig själv.
– På BUP var det mer att man fick frågor hela tiden, som ”hur är det” och ”hur går det nu?”Min behandlare Marie var mer som en lärare som gav små läxor. Och det gick inte att lura henne, säger Elin.
De fick hjälp av teamet under tre månader, vilket familjen tycker är alldeles för kort. Men efter några motgångar känner familjen nu att de är på rätt väg. Rädslan och oron har minskat. Elin går i gymnasiet och har börjat planera för framtiden.
– Men vi är inte klara än. Vi har lång tid kvar, säger Annelie Sjölander.
– Men det går i alla fall inte bakåt, fyller Elin i.