En av vår tids viktigaste, modigaste och mest engagerade debattörer har gått ur tiden: författaren Eva Moberg, 79. Hon var en av Sveriges radikalaste och effektivaste opinionsbildare för jämställdhet mellan könen – i sin argumentering knivskarp och före sin tid. Som enda ideologiska grund för full frigörelse för kvinnan såg hon ”det liberala kravet på den enskilda individens friast möjliga utveckling”.
Eva Moberg är för många mest känd för uppsatsen Kvinnans villkorliga frigivning i Unga liberaler 1961. Hon konstaterade där att kvinnan i första hand ses om könsvarelse och mor, och i andra hand som individ. I själva verket finns ju inget biologiskt samband mellan funktionen att föda och att skura golv – ja, inte ens att amma, konstaterade Moberg helt sanningsenligt.
Villkoret för kvinnans frigivning kan tyckas självklart, men ack så radikalt det var för sin tid: Moberg förutsätter ”mannens emancipation”! Han måste ändra sin attityd till hem och barn. ”En sådan utveckling är inte bara möjlig på lång sikt, utan ett absolut villkor för jämställdhet mellan könen.” Möjligen var detta första gången begreppet jämställdhet användes.
1962 kom boken Kvinnor och människor. I en tv-intervju 2002 berättade Eva Moberg att många som inte ens läst boken var var ursinniga och trodde att hon skrivit att ”män och kvinnor var likadana”. Men Mobergs budskap var snarast det motsatta, nämligen att kvinnor är olika. Precis som män är kvinnor individer. 1962 sågs kvinnor som ”en massa av husmödrar”. Om kvinnan inte var husmor – åtminstone innerst inne – var hon ingen ”riktig” kvinna.
Moberg bekämpade även alla tendenser till att se män som en massa. När hon sade att ”mannen är bättre än manssamhället” menade hon bland annat att män inte får skuldbeläggas kollektivt.
Som 23-åring var Eva Moberg med då Republikanska klubben bildades. Radikal var hon sedan hela livet. Hon kom att engagera sig för fred samt såg en koppling mellan kärnkraft och kärnvapen, varför hon engagerade sig starkt mot kärnkraft.
Eva Mobergs insats på jämställdhetsområdet är stor och banbrytande. 1961 var hon bekymrad över att kvinnans frigörelse gick så långsamt. Ett halvsekel senare kan vi konstatera att det finns en hel del kvar att göra. Men utan Eva Mobergs övertygande argumentering, klarsyn och envishet hade vi stått ännu längre ifrån det självklara liberala målet: full jämställdhet mellan könen.