Men länsinvånarna kan känna sig lugna, risken att smittas är mycket liten, enligt professor Marianne Elvander.
Det är Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) som har kartlagt de gårdar i Uppsala län som spärrades av på grund av mjältbrandsutbrott mellan 1916 och 1961. Under de åren var sjukdomen en inte ovanlig orsak till plötsliga dödsfall bland främst nötkreatur. Kartläggningen har utförts i hopp om att kunna ställa snabbare diagnoser när djur insjuknar för att kunna minimera risken att smittan sprids vidare till människor.
– Folk som är i direkt kontakt med sjuka djur och deras kroppsvätskor riskerar att bli smittade. Genom att ställa en tidig diagnos när djur hastigt har dött så kan man förhindra att djuren hanteras på fel sätt och på så sätt minska smittorisken, säger Marianne Elvander, professor och statsepizootolog vid SVA.
Utbrott av mjältbrand är mycket ovanliga i Sverige i dag, men vid de två fall som har inträffat på 2000-talet hade man kunnat dra nytta av kännedomen om att det fanns mjältbrandsgravar i närheten, menar Marianne Elvander. I gravarna kan det finnas smittsamma sporer om djuren grävts ned utan att man följt reglerna för desinfektion.
I Uppsala län har man lokaliserat 105 gårdar som har varit spärrade någon gång mellan 1916 och 1961 på grund av utbrott av mjältbrand. Men 90 procent av utbrotten ägde rum innan 1940 vilket innebär att gravarna från de fallen sannolikt inte utgör någon fara då de är mer än 70 år gamla.
Det största utbrottet i länet inträffade i juli 1917 då 47 gårdar spärrades av. Österlövsta i Tierps kommun var hårdast drabbat, där spärrades totalt 19 gårdar.
– Man hade kraftfulla åtgärder och förbjöd bland annat folk att köra vissa vägar, så när spärren upphävdes i september samma år fanns ingen smitta kvar och nu är marken sannolikt ofarlig, säger Marianne Elvander.
Det senaste fallet av mjältbrand i länet inträffade på en gård i den östra delen 1981. En mjölkko insjuknade hastigt och nödslaktades. Man konstaterade att kon hade smittats av sporer i dammet från en gammal gödselplatta som nyligen hade flyttats. I dag är det främst öppnade gravar eller vatten som haft kontakt med dessa som riskerar att smitta betande djur.
Marianne Elvander menar även att gamla blötmarker som man vill omvandla till naturbetesområden kan utgöra en risk då vattnet kan vara kontaminerat. Hon understryker dock att smittorisken är liten.
– Upplänningarna behöver inte vara oroliga ute i naturen, säger hon.