Det visar forskare vid bland annat Uppsala universitet och Naturhistoriska riksmuseet i en studie som publiceras i den välrenommerade biologitidskiften Current Biology.
– Försämrad genetisk mångfald, ökad inavel och en ansamling av skadliga mutationer förstärker hotet mot den östliga låglandgorillan och gör den ännu mer sårbar för framtida miljöförändringar. Men även om den är starkt hotad är det ännu det ännu inte försent att rädda den från utrotning, säger Tom van der Valk, doktorand vid Instititionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet.
Tjuvjakt, inbördeskrig, skogsskövling och gruvbrytning i dess traditionella utbredningsområde i Kongo-Kinshasa är några faktorer som bidragit till att antalet östliga låglandsgorillor på bara några årtionden minskat med hela 80 procent. Om och hur mycket detta har påverkat den genetiska mångfalden hos denna nära släkting till bergsgorillan har dock inte varit känt.
För att få svar på denna fråga har forskarna med avancerad genteknik analyserat prover från gorillaskallar som under de senaste 100 åren samlats in till museisamlingar och jämfört dem med prover från nutida vilda gorillor. Även prover från bergsgorillor har undersökts på detta sätt.
Svaren bekräftar till stor del forskarnas farhågor.
Hos den östliga låglandsgorillan är den genetiska mångfalden betydligt lägre än för några generationer sedan. Samtidigt visar den mer tecken på inavel och en ansamling av skadliga mutationer i arvsmassan.
– Det gäller till exempel mutationer som har negativ påverkan på hanarnas fruktsamhet, försvagar immunsystemet och ger missbildade händer och tår. Mutationerna är inte nya, men eftersom de för att slå igenom måste ärvas från både mamman och pappan var risken för att detta skulle hända mycket mindre när antalet östliga låglandsgorillor var många gånger fler än i dag. Det kan förklara varför en del nutida gorillor har missbildade, sammanvuxna fingrar eller tår, säger Tom van der Valk.
Hos bergsgorillorna fann forskarna däremot ingen förändring alls av den genetiska mångfalden, graden av inavel och skadliga mutationer under de senaste 100 åren – trots att de är betydligt färre än antalet östra låglandsgorillor.
– En förklaring kan vara att bergsgorillorna har haft en låg populationsstorlek under flera tusen år och det naturliga urvalet fortlöpande sorterat bort skadliga mutationer. Hos de östliga låglandsgorillorna fanns däremot inga sådana hinder för spridning av skadliga mutationer under tusentals år när de ökade kraftigt i antal, säger Tom van der Valk.