Videon är inte längre tillgänglig
Det var kungaparet som tillsammans med Svenska kyrkan tagit initiativ till minnesgudstjänsten. Och det rådde en stilla, vördnadsfull tystnad när kung Carl Gustaf och kronprinsessan Victoria nickade åt statsminister Löfven på andra sidan gången och intog sina platser längst fram i kyrkan. Där satt redan civilminister Ardalan Shekarabi, flera andra ministrar och politiker tillsammans med olika representanter för försvarsmakten och polismyndigheten. Domkyrkan var så gott som fullsatt.
– Vi samlas här för att dela sorgen och minnas dem som vi saknar, inledde domprost Annica Anderbrandt.
Ärkebiskop Antje Jackelén predikade om vikten av att minnas och samtidigt gå vidare.
– Varje djup sorg har förlorat glädje till ett föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få. Därför ber vi om kraft att få leva så att vårt liv får rymma det som har varit och vara öppet mot framtiden.
Statsminister Stefan Löfvens tal var rakt och kortfattat. Men samtidigt känslosamt.
– Genom att älska öppnar du upp ditt liv för en så stor glädje, men du riskerar också en avgrundsdjup förtvivlan. Genom att älska binder du band till andra som kan göra så fruktansvärt ont när de bryts av. Och i dag minns vi alla de band som slets itu för tio år sedan, sa han.
De som försvann kommer inte att glömmas, avslutade han.
– Era liv släcktes, men minnet av er kärlek lyser i mörkret.
Efteråt betonar Antje Jackelén vikten av att se både livets styrka och dess skörhet – något som hon tog upp flera gånger under gudstjänsten.
– Gud bär. Vare sig vi är lyckliga eller om vi har drabbats av stor sorg. Mitt i smärtan, där finns också trösten. Och det är ju inte minst julens budskap, säger hon.
På väg ut ur kyrkan möter jag Helena Lindström. Hon arbetade som präst på Arlanda när tsunamin slog till och kom då i kontakt med många familjer som mist sina nära. Minnen som dröjt kvar. Hon tyckte att gudstjänsten hade precis rätt ton.
– Det var en fantastisk ceremoni. Och när fanfaren kom in på slutet bara lyfte det.
Hennes vän Agneta Stojkovic håller med.
– Jag tycker att det var både värdigt och innerligt – utan att bli sentimentalt, säger hon.