Moderaterna drev på för en striktare lagstiftning, men fick böja sig för främst Folkpartiet och Kristdemokraterna. Dessa accepterade inte att försörjningskravet skulle gälla för barnfamiljer. De drev också igenom undantag för så kallade konventionsflyktingar och ensamkommande barn.
Migrationsminister Tobias Billström (M) känner uppenbarligen olust inför det faktum att svensk lagstiftning är sådan att den inte splittrar barnfamiljer. Hur ska man annars tolka hans åsikt att lagen om anhöriginvandring måste göras om, eftersom det är ”ett alldeles för litet antal människor som omfattas av försörjningskravet”?
Billström motiverar sitt uttalande med att fler asylsökande väntas. Och det kan inte förnekas. Men det går inte heller att förneka att Billström alltid argumenterar för en restriktivare politik, oavsett hur stort eller litet antalet asylsökande är. För migrationsministern är anhöriginvandringen alltid ”ytterst en ekonomisk fråga”.
Därför blir det viktigare för honom att fler omfattas av restriktionerna, än att fler barnfamiljer kan återförenas. Det senare gör nämligen systemet ”ganska meningslöst”. Så går det när kronor och ören är viktigare än medmänsklighet.