Varför ska just svenska plan vara förhindrade att gripa in på det mest effektiva sättet, i sådana lägen där angrepp mot markstyrkor är vad som behövs för att skydda civilbefolkningen? Och, ju mer olika länder villkorar sitt deltagande desto svårare blir det att hålla ihop insatsen mot Gaddafi.
Ändå är den viktiga innebörden av beslutet att regeringen och hela oppositionen – givetvis med undantag för Sverigedemokraterna – i enighet beslutat att sätta in en del av det svenska flygvapnet i en internationell insats, i samverkan med Nato. Det betyder både att vi tar konsekvenserna av den uppslutning bakom FN som är en hörnsten i svensk utrikespolitik och att bilden av Sveriges relation till Nato kommer att präglas av större realism - inom alla partier som stöder beslutet.
”FN-linjen” i svensk utrikespolitik är fullt förenlig med medverkan till militära åtgärder och faktum är också att svenskt flyg tidigare engagerats på detta sätt – under Kongokrisen för femtio år sedan. I fallet Libyen har FN.s säkerhetsråd, utan veto från något håll, uppmanat de länder som har sådana möjligheter att genomföra en militär aktion mot Gaddafi.
Såväl enskilda länders deltagande som Natos ledning av operationen sker alltså i enlighet med FN-mandatet. Skulle Sverige, som har alla möjligheter att delta, ha sagt nej när frågan ställdes så skulle trovärdigheten i den svenska utrikespolitiska linjen ha urholkats allvarligt. I länder där man hittills valt att ställa sig vid sidan, som Finland och Tyskland, förs nu svekdebatter på just detta tema.
Svensk samverkan med Nato är heller inte någon nyhet. Numera vet alla som vill veta att Sverige under hela det kalla kriget hade ett diskret men tydligt samarbete med Nato, i första hand givetvis med de nordiska Nato-medlemmarna Norge och Danmark. Under 50- och 60-talen framgick detta ibland också indirekt när den svenska politiken formulerades.
Sovjetunionen betraktade hela tiden Sverige som en del av det västliga lägret. Det var först under 70- och 80-talen som officiella svenska uttalanden föreföll utesluta den samverkan som i verkligheten bedrevs. Historien skildras utförligt av Svenska Dagbladets säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström i den just utkomna boken Den hemliga alliansen (Atlantis förlag).
Det är värt att observera att Sveriges ställning som icke-medlem i Nato innebär att vårt handlingsutrymme i en bestämd mening blir mindre än Nato-medlemmen Tysklands. Tyskland kan som medlem i Nato räkna med övriga alliansmedlemmars bistånd om landet skulle utsättas för hot. Det följer av själva Nato-fördraget. Sverige har ingen sådan automatiskt verkande säkerhetsgaranti. I stället för att gå in i Nato som medlem har vi utfärdat en solidaritetsförklaring som säger att vi inte kommer att vara passiva om något annat EU-land eller nordiskt land hotas. I gengäld hoppas vi givetvis på stöd av samma slag om hotet riktas mot oss.
Men denna hållning kräver att vi själva lever upp till våra åtaganden - backar vi ur har vi inget att åberopa om det en dag skulle behövas. Natos försvarsgaranti för Tyskland gäller däremot oavsett hur landet uppträder i Libyenfrågan. Tyskland ”har råd” att vara osolidariskt – Sverige har det inte.
Detta har kanske ingen avgörande betydelse för beslutet att sända Gripenplan till Libyen. Men det är ändå värt att notera att vår säkerhetspolitiska handlingsfrihet inte är större för att vi står utanför Nato. Den är mindre.