Året var 1991 och Ayan Dalal befann sig i Mogadishu i Somalia. Hon satt i skolbänken när hon hörde explosionerna utanför. Kriget hade nått deras stad.
Ayans familj bestämde sig för att lämna landet. Hennes mamma hade varit inne i stan för att sälja butiken de ägde och satt på bussen på väg hem till familjen med pengarna från affären.
– Pappa var på jobbet när det hände, säger Ayan. Han arbetade åt regeringen och efteråt fick vi veta att han hade tillfångatagits.
Hon tar ett djupt andetag.
– Mamma blev skjuten på vägen hem. Hon lämnade aldrig landet levande. Det går inte att beskriva den känslan, säger hon.
Då var Ayan 13 år.
Ayan och hennes tre yngre syskon fick hjälp av mammans vänner att ta sig med båt till Mombasa i Kenya. Därifrån med buss till huvudstaden Nairobi.
Där stannade de nästan ett år innan de flög till Sverige och kunde återförenas med sin storasyster.
Ayan och hennes yngre syster flyttade in på Sörbacken, ett boende för ensamkommande barn i Valsätra medan hennes två yngsta syskon blev placerade i olika familjehem.
– Det var februari och fruktansvärt kallt. Bra men kallt, säger hon.
Föreståndaren för Sörbacken har haft stor betydelse för Ayan under hennes första tid i Sverige.
– När jag deppade och var så ledsen, då kunde jag ringa henne och hon sa: ”Kämpa. Du ser mörker nu men om du ser lite längre bort så ser du ljuset i tunneln.”
Det skulle dröja ytterligare två år innan Ayan fick se sin pappa igen, då han kom till Sverige.
– Man kände ju igen honom, säger hon. Och vi var glada att vi äntligen hade en pappa. Då gick jag i gymnasiet. Men min pappa kunde ju inte svenska så det var tufft på alla utvecklingssamtal.
I skolan upplevde Ayan att hon inte behandlades rättvist och kände sig väldigt utsatt.
– En lärare sa ”Hur kan du så mycket? Jag trodde alla från Afrika var analfabeter.” Hon tyckte att jag hade fel hudfärg, säger Ayan. Jag fick inget stöd i skolan. Jag har fått kämpa för allt. Det är tufft att komma till Sverige och vara invandrare.
Under sista året av gymnasiet fick Ayan sitt första barn. Efter ett års uppehåll kom hon tillbaka till skolan och tog studenten. Sedan arbetade hon heltid och studerade svenska på kvällarna. Hon hade ett mål.
– Jag sökte till sjuksköterska och kom in, säger hon. Jag är glad och tacksam över att jag hade den styrkan jag har och har kommit från det jag har.
Om hon hade bott kvar i Somalia hade hon velat bli advokat.
– Den drömmen kunde jag inte fullfölja i Sverige då det krävs ett gott ordförråd. Men att arbeta som sjuksköterska är underbart.
Det är tyst en stund.
– Vänta, vänta, säger hon.
Hennes sex månader gamla dotter vaknar till men somnar om igen.
Utan föräldrar Jag vill finnas där för mina barn, säger hon. De ska aldrig behöva bli lika illa behandlade som jag blev för att jag inte hade mina föräldrar som stöd.
Jag frågar om hon saknar Somalia.
– Det är klart att jag saknar mitt land men jag har det bra här också. Jag skulle gärna, en vacker dag, besöka mammas grav. Det hade varit underbart, säger hon. Jag vet faktiskt inte ens var hon är begravd.