Kundvagnsrally i mataffären, balansgång på soffkanten och bestickfäktning på finmiddagen. Vissa barn har helt enkelt mer myror i brallan än andra. Som förälder till en vilding är det lätt att fastna i tjatfällan: nej, akta den, låt bli det där, sitt still nu. Knepet är att i stället ligga steget före.
– Man brukar känna när det är på gång, och då gäller det att bryta innan det går överstyr. Ibland räcker det med att säga att det är dags för mellis eller sätta på en film, eller att rent fysiskt blockera när barnen springer runt, säger barnpsykologen Ingrid Gråberg som har mångårig erfarenhet av barn och deras föräldrar.
Som förälder till ett yrväder får man tänka efter och bestämma sig för när det är viktigt att säga nej – välja sina strider helt enkelt.
– Fundera över vad ni måste förhindra och vad ni kan se mellan fingrarna på. För en del är det jätteviktigt att alla sitter kvar vid matbordet till exempel, medan andra tycker det är jätteviktigt att det är städat och snyggt.
Förutom att reducera antalet nej per dag, är det bra att medvetet lära ut och förstärka positiva beteenden.
– Ett barn som till exempel hälsar artigt och tackar för maten har omgivningen större överseende med, säger Ingrid Gråberg.
Just omgivningen är ofta en stressfaktor även för föräldrarna. När barnen löper amok i sandlådan tittar föräldrarna till de beskedliga pärlplattebarnen snett och rynkar på näsan – eller åtminstone inbillar vi oss att de gör det.
– Det är viktigt att försöka undvika att tänka på vad andra tycker - samtidigt som man förstås också måste ta hänsyn till omgivningen. Kanske kan man gå till mataffären utan barnen om man är stressad. En stressad förälder och en vildbasare är den sämsta kombinationen, säger Ingrid Gråberg.
Men även vilda barn måste lära sig att klara av frustration, att stå i kö och ha tråkigt till exempel.
– Gå till affären tillsammans när ni har gott om tid och se det som en övning – låt barnet vara med och hjälpa till.