"Min pappa var inte som andra"

Hennes pappa fanns inte längre men den pappa hon en gång haft hade försvunnit för länge sedan.
– Pappa såg ut som en gammal man, han var kutryggig, kunde inte äta och gå själv och visste inte vem jag var när jag kom och hälsade på. Jag vet att han ville vara en stark pappa men han fick aldrig vara det, berättar Jenny Eriksson. 
Alzheimers är en demenssjukdom som utvecklas långsamt under en period av flera år. Den påverkar närminne, tänkande, språk, rumsuppfattning och praktisk förmåga. Forskarna uppskattar att runt 10 000 personer i Sverige under 65 år är sjuka i Alzheimers.
– Pappa fick diagnosen 2003, då han var 47 år gammal. Men under hela min uppväxt hade han haft symtom.

Från sin tidiga barndom minns Jenny att han klagade på svår huvudvärk och att han ogillade stora folksamlingar. Han hade svårt med det sociala spelet och varje dag fick han lägga sig och vila ett par timmar efter maten. Jenny kände någonstans inom sig att hennes pappa inte var som andra, men hon visste inte varför.
– Pappa visste inte heller vad som var fel och både han och mamma tänkte att han var utbränd eller deprimerad, berättar Jenny.
Till slut fick hennes pappa tid för en demensutredning. När Jenny fick veta att han var sjuk berättade hon det för sin bästa kompis, men möttes av ignorans och likgiltighet.
– Jag ville ha sympati, någon man kunde prata med och fly till när allt var jobbigt men hon sa bara ”jaha” och började undvika mig.

Under den period som hennes pappa fick bromsmedicin blev han mer utåtriktad och klarade av saker som att köra bil och ta promenader med Jennys lillebror. Men han hade börjat glömma saker och en gång hittade han inte vägen till affären när familjen var ute och åkte bil. Då förstod Jenny att det var slut med bilköringen. Hon ville att han skulle bli frisk och trodde inte på att det var en kronisk sjukdom som man till slut dör av.

Hemma började vardagen alltmer krackelera. Jenny tyckte att hennes pappa uppträdde konstigt, hans personlighet förändrades hon och kunde bli rädd för honom.
– Han blev kall mot mamma, brusade upp och var aggressiv. Han kunde skälla ut oss barn för ingenting och sa att han skulle skicka oss till ett barnhem. Jag tassade på tå för att inte störa och drog mig undan, för allt var så jobbigt hemma.
Inte förrän Jennys pappa flyttade till ett gruppboende för dementa förstod Jenny på riktigt att hennes pappa var väldigt sjuk och att han faktiskt skulle dö. Han hade haft hemtjänst under en period och Jenny minns den tiden som fruktansvärt jobbig.
– Mamma var tvungen att få avlastning. Pappa hade blivit så orolig och klarade inte av att vara ensam. Han hade börjat hota med att ta livet av sig och glömde bort saker. Sen kunde han komma in på mitt rum och kolla vad det stod på textteve 30 gånger på raken. Till slut brast det, jag skrek åt honom och efteråt kände jag dåligt samvete.

Efter en tidningsartikel där hennes familj berättat om pappans sjukdom började det spridas en massa felaktiga rykten om att hennes pappa var knäpp i huvudet.
– Det var kompisar som sa att pappa var psykiskt störd. Lärarna gjorde ingenting. De kunde till och med skämta om att de hade ”Alzhemers light” när de var stressade. Jag orkade inte alltid gå till skolan men det var ingen som brydde sig, det var som om pappas sjukdom var mindre värd och som man kunde skämta om. Det skulle aldrig ha hänt med ett barn vars förälder var sjuk i cancer.
Jennys pappa visade inte vad han kände och pratade inte om sin sjukdom med sina tre barn.
– Men jag vet att han tyckte att det var jobbigt. När han var på gruppboendet längtade han hem, men det gick inte, det blev outhärdligt, för då var vi andra som fångar i vårt eget hem.

Sista gången Jennys pappa kom hem var julen 2006. Jennys mamma förstod att han var döende och ville att hans skulle få fira sin sista jul med familjen.
– Han var rasande och skrek att han måste få träffa sina barn. Men när han såg oss skrek han ännu mer och ville inte se oss. Jag grät och stängde in mig på mitt rum och allt bara brakade ihop. Det var allt annat än en idyllisk julafton.
Efter det träffade Jenny inte sin pappa på 1,5 år. Hon ville inte hur han bröts ned till oigenkännlighet och försökte förtränga att sjukdomens fanns.
– Pappa var inte pappa. Jag ville inte se hur han blev värre och ville inte tänka på sjukdomen.

Till slut gick det inte längre. Jenny kände att hon inte kunde fortsätta undvika honom.  Hon hälsade på honom på hans födelsedag men ångrade sig så fort hon kom dit. Det var som att hon åkt rakt in en tidsmaskin. Pappan kände inte igen henne, han behövde hjälp med att äta och han såg ut som en 80-åring där han satt och tittade med en tom blick.
Nu är Jenny Eriksson 17 år. Hon läser ett gymnasieprogram med inriktning på media. Hon tänker på sin pappa varje dag och gör en massa kreativa saker för att bearbeta sin sorg. Hon målar, spelar gitarr, fotograferar och har gett ut två diktböcker som handlar om pappan. När hon var 16 flyttade hon ihop med sin pojkvän och hon säger själv att hon fick bli vuxen för tidigt.
– Jag och min sambo lever ett vuxenliv med brödbak, städning och veckohandling. Jag trivs faktiskt med det livet och känner att jag har kommit ifrån jämnåriga.

Men när hennes pappa dog föll hon ned i ett svart hål och blev deprimerad. Alla svåra känslor hon burit på i så många år kom upp till ytan. Nu tycker hon att hon lärt sig leva med sorgen.
– Jag kan titta på en stol och tänka: ”där borde du sitta”. För mig har det varit en befrielse att äntligen kunna sörja, att se sin förälder sakta dö gör att man sörjer personen medan den lever i olika omgångar. Det är en konstig och svår känsla men jag tror att man kan lära sig leva med sorgen.