"Min dotter är en kreativ människa med en enorm kraft. Hon är impulsiv, glad, spirituell och rolig. Med sin adhd har hon en vidöppen sida, på gott och ont. Hon tar in allt i sin omgivning och har svårt att sortera alla intryck. Eller som hon själv säger: "Det är som om jag tittar på alla tevekanaler samtidigt".
Så länge hon gick i låg- och mellanstadiet funkade skolan. Men högstadiet var en pärs med olika lärare och klassrum, skåp med nyckel att hålla reda på och långa korridorer som triggade i gång olustkänslorna. Allt brast. Hon blev deprimerad, fick tvångstankar och kände ångest. När hon mått dåligt har lärarna inte förstått att det har med hennes adhd att göra.
Alla svårigheter som uppstår tar energi och gör att man tappar självkänslan och bränner ut sig. En del lärare har trott att hon är korkad men Vilhelmina är en jättebegåvad tjej. Tyvärr har lärare stora kunskapsluckor när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Barn med adhd är till exempel jättebra på att koncentrera sig i vissa situationer, om det är lugnt och tryggt omkring. Många tror också att adhd-barn stör i klassrummet men det är snarare så att de går igång på störande elever eftersom de behöver lugn och ro.
Jag tror skolan behöver en tydlig pedagogisk ledning för att kunna stötta lärare i hur man hjälper adhd-barn. Vi fokuserar bara på en typ av människa i vårt samhälle, vilket är synd. Det är en tillgång med människor som har ett annat synsätt och andra perspektiv. Mitt råd till andra föräldrar är att stötta sitt barn på ett positivt sätt och att aldrig ge efter för folks fördomar.
Adhd är fortfarande lite tabu, trots att det blivit en vanlig diagnos men jag är inte så säker på att fler förstår vad den innebär. Vi behöver diskutera varför diagnoserna ökar i vårt land. Behöver vi dem eller är det något i vårt allt mer komplexa samhälle som gör att de ökat?"