Det visar nya resultat från det så kallade pivus-projektet i Uppsala, som publiceras i medicintidskriften Jama Network Open.
– Våra nya data förstärker argumentet för att försöka begränsa intaget av PCBer genom att äta mindra av livsmedel som innehåller mycket animaliskt fett, framför allt fet fisk, säger Monica Lind, professor i miljötoxikologi vid Uppsala universitet och Arbets- och miljömedicin, Akademiska sjukhuset.
Pivus omfattar cirka 1 000 kvinnor och män i Uppsala som vid 70 och 75 års ålder genomgick omfattande hälsokontroller. Båda gångerna lämnade deltagarna även prover för analys av ett stort antal långlivade miljögifter i blodet, däribland flera så kallade högklorerade PCBer. Att PCBer är högklorerade innebär att varje PCB-molekyl innehåller många kloratomer.
Under de i medeltal tio år som deltagarna följdes upp efter den första hälsokontrollen dog 158 av dem.
Det var klart vanligare att deltagare med höga nivåer av högklorerade PCBer i blodet dog än att deltagare med låga nivåer av dessa miljögifter gjorde det. Starkast var sambandet mellan förhöjda PCB-halter och död i hjärt-kärlsjukdomar.
– Sambanden kvarstod även efter att vi i vår analys tagit hänsyn till förekomsten av sådana välkända riskfaktorer hos deltagarna som till exempel högt blodtryck, fetma och höga blodfetter. Höga halter av högklorerade PCBer i sig verkar alltså vara en riskfaktor för död i någon hjärtkärlsjukdom, säger Monica Lind.
Samtidigt betonar forskarna att så kallade epidemiologiska studier som denna inte kan bevisa att sambandet mellan förhöjda PCB-halter och död i hjärt-kärlsjukdomar är ett orsakssamband.
– Att det kan finnas ett orsakssamband ligger dock i linje med tidigare gjorda experimentella djurstudier som visat att exponering för PCBer påskyndar åderförkalkning. I en tidigare delstudie inom pivusprojektet såg vi också en koppling mellan högre halter av PCBer och åderförkalkning, säger Monica Lind.
I mitten av 1960-talet upptäcktes att PCB sprids i naturen och några år senare förbjöds öppen användning, till exempel i fogmassor. 1995 infördes ett totalförbud mot PCB.
– Problemet är att PCBer bryts ner mycket långsamt. Även efter förbudet finns de kvar i en mängd produkter som fortfarande används och i naturen där de fortsätter att lagras i näringskedjan. Åtminstone under ytterligare någon generation får vi räkna med att vi kan få i oss PCBer från maten vi äter, säger Monica Lind.
Fotnot: Hela artikeln i Jama Network Open kan läsas här