Militärt företagande

I söndags stod det klart att Fidel Castros efterträdare blir hans yngre bror, Raul Castro som effektivt styrt landet i över ett och ett halvt år sedan. Viss försiktig optimism angående Raul Castros reformvänlighet har kunnat anas. Inte så mycket på det politiska området, men väl på det ekonomiska. Att Raul Castro visat sig villig till ekonomiska reformer är dock inte konstigt, och kanske inte heller ett direkt gott tecken när man inser vad det är för typ av reformer han är intresserad av. Den kubanska revolutionära armén (FAR) har sedan början på 1990-talet blivit den absolut största ekonomiska aktören på den kubanska marknaden, och är genom sina bolag praktiskt taget självförsörjande. Mannen bakom denna förvandling är Raul Castro, som haft försvarsministerposten sedan revolutionen 1959.

Bakgrunden är enkel. Mellan 1989 och 1993 föll Kubas BNP med 35 procent som ett resultat av Sovjetunionens fall. Raul Castro insåg att det behövdes en ekonomisk reform om regimen skulle överleva. Lokala marknader skapades för bönder där de kunde sälja sina produkter och småföretagare som rörmokare och frisörer fick tillstånd att i princip verka fritt. Den största förändringen var att militären tog över stora delar av den kubanska ekonomin.

GAESA är kubanska försvarsdepartementets holdingbolag. De flesta av företagen som ingår samarbetar med utländska investerare. Nästan alla utländska intressen föredrar att samarbeta med GAESA framför andra aktörer. Militären har nämligen förmågan att enkelt röja väg genom Kubas annars snåriga och tungrodda byråkrati.

Det finns många exempel på militärens välskötta bolag. Aerogaviota, ett lokalt flygbolag med ombyggda sovjetiska militärflygplan som flygs av kubanska stridspiloter. Citrusodlingarna, där det största exportföretaget är ett samarbete med Grupo BM, ett israeliskt bolag. Habanos SA, som producerar Kubas berömda cigarrer, vilka exporteras med hjälp av det spanska företaget Altadis.

Raul Castro är en stor beundrare av Kinas utveckling. Fortsatt militär kontroll av ekonomin, medan man öppnar ytterligare för utländska intressen, är en möjlighet för Kuba att följa i den kinesiska regimens fotspår. En utveckling som knappast ger kubanerna anledning att glädjas.