Migränen har styrt mitt liv
En skarp kniv skär in i hjässan, genom ena ögat, käken och ner i halsen. Jag biter ihop och stretar på. Kanske är jag mitt uppe i en djupintervju, eller måste bli klar med en artikel innan jag går hem för dagen.
Tina Lövrander.
Foto:
När huvudvärken kommer kretsar tankarna mycket kring att känna efter vilken typ det är, för att lista ut vilken sorts tablett jag ska försöka med. Eller ska jag chansa på att göra lite gymnastik och avspänning? Ringa chefen och säga att jag blir sen? Försöka ordna med hämtning på dagis så att jag kan jobba över ifall jag behöver lägga mig under dagen?
Ibland släpper smärtan inte taget helt förrän efter fyra fem dagar och då är jag helt slut. Då är det som att stappla ut i ljuset och livet igen. Livsgnistan och lusten att göra saker återvänder och jag blir smått manisk. Har jag tur får jag två veckor i frihet. Att planera känns vanskligt. Framför allt privata trevligheter får ofta ställas in eller genomlidas.
Första gången migränen attackerade mig skulle jag strax fylla 15 år. Då hade jag redan haft spänningshuvudvärk i flera år. På mellanstadiet samsades kritorna med ett treorör i skolbänken.
Uppskattningsvis har jag plågats av olika grader av huvudvärk sammanlagt åtta av mina 43 år. Just nu ligger snittet på sju dagar i månaden, men häromdagen sa min snart femårige son frustrerat: Du har ju alltid huvudvärk! Det gav mig en flash back till när min egen mamma låg i sovrummet med den där mystiska Migränen och nåde den som störde henne.
I 20-årsåldern sökte jag hjälp hos läkare som alla viftade bort mig utan åtgärd. Sedan dess har kunskapen ökat och nu är effektivare migränmedicin på väg. Jag har äntligen fått hjälp med att lära mig att ta hand om mig själv bättre och sänka stressnivån. För det är stressen som är den största boven i det här dramat.
Så jobbar vi med nyheter