Därmed är jordens ”reservkapacitet” för att ta hand om utsläppen av växthusgaser från fossila bränslen som människans orsakar betydligt mindre än vad man hittills trott.
Den slutsatsen drar forskare vid bland annat Linköpings universitet och Uppsala universitet i en studie som publiceras i det nya numret av vetenskapstidskriften Science.
– När vi också tar hänsyn till metanutsläppen från sjöar och vattendrag är den sänka för växthusgaser som består av skogar och andra naturmiljöer minst 25 procent lägre än tidigare beräkningar visat, säger Lars Tranvik, professor i limnologi vid Uppsala universitet och en av forskarna bakom studien.
Det är helt naturligt att sjöar och andra vattendrag avger metangas. Det har de alltid gjort, oavsett människans egna aktiviteter. Men hur mycket metan de avger har varit dåligt känt. I den nya studien har forskarna metanutsläppen från jordens alla sjöar, dammar, floder och andra vattendrag. Kalkylerna bygger på mätningar från 474 sötvattensystem – från Arktis till tropikerna – tillsammans med hur stor total yta jordens sötvatten upptar i olika regioner.
Utsläppen av metan är bara en bråkdel så stora jämfört med utsläppen av koldioxid. Men metans betydelse som växthusgas som påverkar jordens klimat har ändå stor betydelse. Det beror på att metan per molekyl har mångdubbelt kraftigare växthuseffekt än koldioxid.
– Så fastän utsläppen av metan från jordens sötvatten vid en första anblick kanske inte verkar vara så märkvärdigt höga motsvarar de ändå minst 25 procent av den mängd växthusgaser som skogar och andra naturliga så kallade kolsänkor på kontinenterna kan binda, säger Lars Tranvik.
Det innebär i sin tur att de naturliga kolsänkornas kapacitet att motverka ökningen av växthusgaser i atmosfären som människan själv orsakar genom att använda fossila bränslen är i motsvarande grad lägre.
– Ändå är vår kalkyl rätt försiktig. Eftersom det är svårt att mäta metan som bubblar upp ur sjöar och andra vattendrag är våra beräkningar av de totala utsläppen av metangas från jordens sötvattensystem förmodligen i underkant, säger Lars Tranvik.
Enligt forskarna understryker de nya resultaten ytterligare vikten av att inte förlita sig på att naturen själv genom sina kolsänkor ska motverka stigande nivåer av växthusgaser i atmosfären och utvecklingen av ett allt varmare klimat.
– De visar också att vi måste vara mycket rädda om skogar och andra naturliga kolsänkor, men hittills har utvecklingen dessvärre varit den motsatta. Avskogning beräknas ligga bakom ungefär en femtedel av ökningen av utsläppen av växthusgaser till atmosfären, säger Lars Tranvik.