Administratören Görel Isberg står i förrådet och vänder ett stort ihoprullat tygstycke i handen.
– Jag tror att det är någon slags flagga, eller fana kanske.
Här, inne på hittegodsavdelningen på Nobinas kontor, hamnar allt Uppsalaborna glömt på bussen eller tåget. Och för Görel Isberg blir det en hel del att hantera. Hyllorna har hon precis rensat, och ändå är många fulla av väskor, kläder och annat som Uppsalaborna sprungit ifrån på bussar och tåg.
Bland de vanligaste sakerna som vi glömmer finns en tydlig topp tre-lista, berättar Görel Isberg: telefoner, plånböcker och nycklar.
– Vi får in en bunt varje dag. Men sedan är det också mycket paraplyer och glasögon, och så säsongsbaserade grejer som mössor och vantar.
Värdesakerna som ovanstående ting lämnas in till polisens hittegodsavdelning, och de resterande sorteras i väntan på att ägaren ska höra av sig. Men i majoriteten av fallen händer det inte, säger Görel Isberg.
– Det tycker jag är så förvånande, att man inte ringer och frågar efter sakerna. Jag skulle säga att 90 procent av ägodelarna ligger kvar här, tills jag efter en månad skänker bort dem till Stadsmissionen. Vi måste göra det för att få plats med allt.
På hyllorna ligger en blandad kompott av ting. En cowboyhatt ligger bredvid ett par kryckor och skidstavar. Men det mest förvånande som Görel stött på i sitt arbete de senaste åren, det är något helt annat.
– En nyckelharpa i en gigantisk väska. Det kommer jag nog aldrig glömma. Jag har också fått in en rullator, cyklar, barnvagnar och en stol. Vissa saker förundras man över att folk glömmer.