Mest uppmärksamhet har beskrivningen av Pär Nuders roll väckt och Nuder själv har beskyllt författarna för förtal. Men deras källor förefaller vara mycket goda.
En iakttagelse, i ett av de kapitel som Tommy Möller skrivit, förtjänar att utvecklas. Möller konstaterar att konflikterna inom socialdemokratin ofta beskrivs som en konflikt mellan vänster och höger. Det är en förenkling av det slag som döljer ett helt annorlunda och mycket intressantare förhållande. Vilka ståndpunkter och attityder som verkligen är ”höger” och vilka som är ”vänster” är ofta långtifrån självklart – och det gäller politiken generellt och inte bara socialdemokratin.
Om ”vänster” betyder att man vill ha högre skatter och mer statlig fördelningspolitik och är kritiskt inställd till företagande och marknadsekonomi, så stämmer terminologin. De som redan från början var kritiska mot Mona Sahlin var ”vänster” i denna mening och det var samma grupper som starakst applåderade Håkan Juholt. Sahlin och åtskilliga andra socialdemokrater delade inte dessa attityder fullt ut och stämplades därför som ”höger”.
Men, som Thomas Bodström konstaterade i sin bok Inifrån: Makten, myglet, politiken (Norstedts 2011), blir bilden den motsatta om man ser på ett antal andra tunga frågor. De som kallas för ”vänster” inom Socialdemokraterna är ofta mer och inte mindre kärnkraftsvänliga än de som kallas för ”höger”. Socialdemokrater ”till vänster” är, också enligt Bodström, mindre engagerade för jämställdhet och för flyktingars och homosexuellas rättigheter. Det är attityder som i vardagligt tal och när det gäller andra partier beskrivs som ”höger”. Men här uppträder de alltså, enligt en initierad iakttagare, bland socialdemokrater på vänsterkanten.
Det är, som också Möller konstaterar, mer träffande att tala om ”traditionalister” och ”förnyare”. Den traditionella socialdemokratin ville från början ”avskaffa kapitalismen” och med politiska medel omfördela ekonomiska resurser av alla slag. Det var en hållning som hade sin självklara bakgrund i industrisamhället och som därmed också tog industrins utveckling – och energibehov – för något självklart. Rättvise- och jämlikhetsfrågor som inte utgår från motsättningen mellan arbete och kapital blev lätt underordnade. Mona Sahlins profilering i hbt-frågor var, ur detta perspektiv, i bästa fall något som saknade politisk relevans.
Misstron mot Mona Sahlin när hon första gången väntades bli partiordförande 1996 var påtglig bland många tunga traditionella socialdemokrater. Hon var kvinna, ansågs som lättviktig, intresserade sig för fel saker och hade dessutom tvingats försvara S-regeringens stoppaket 1990. När hon till sist ändå blev partiordförande accepterades inte hennes tvåpartiallians med Miljöpartiet. Traditionalisterna tvingade henne att också ta med Vänsterpartiet som vad man än må säga i övrigt alltid är mera mot kapitalismen än något annat riksdagsparti och i det avseendet står närmare också traditionella socialdemokratiska föreställningar.
När Juholt som nyvald ordförande lovade att göra om pensionssystemet ihop med de fackliga organisationerna speglades traditionalismen på ett annat sätt, i föreställningen att partiet ensamt kunde styra den politiska dagordningen. Men det kan man inte längre och Juholt fick göra sin första plågsamma reträtt.
Det har inget egenvärde att alltid vara modern. Vissa traditioner är viktiga och bör bevaras. Många kan ta sig nya uttryck när de yttre omständigheterna förändras. Men det förutsätter förstås att man ändå erkänner att förändringar verkligen sker. Det är där som den viktiga skiljelinjen inom socialdemokratin går.