Det finns förstås ett uppenbart problem med en sådan strategi. Hur ska man kunna formulera ett trovärdigt politiskt alternativ där de egna förslagen skiljer ut sig, samtidigt som man i det politiska landskapet lägger sig jämsides med sin motståndare? Att döma av den senaste tidens utspel från S, stavas det socialdemokratiska svaret statlig intervention.
Förra veckan hette det att en skolplikt förlängd till 18-årsdagen skulle förhindra att så många ungdomar fortfarande vid 20 års ålder har en ofullständig gymnasieutbildning. Trots att problemet inte är att för få påbörjar en gymnasieutbildning, utan att de hoppar av efter några år eller tar sig igenom den utan att nå godkända resultat.
Gårdagens utspel om att ”säkra alla barns rätt till en bra förskola” fortsätter på det inslagna spåret. Socialdemokraterna slår fast att förskolan är en viktig pedagogisk verksamhet och att detta bör komma alla barn till del. Därför vill man införa en allmän förskola redan från två års ålder, i stället för som i dag vid tre års ålder.
Också detta är att slå in öppna dörrar, åtminstone om syftet verkligen är att fler barn ska gå i förskolan tidigare. Andelen tvååringar som går i förskolan uppgår redan till 86 procent, att jämföra med 90 procent av treåringarna. De föräldrar som redan har satt sina tvååringar i förskolan skulle förstås uppskatta den avgiftssänkning som S-förslaget för med sig, men kommer det verkligen att få fler föräldrar att lämna sina småttingar till förskolan?
Både förslaget om gymnasieobligatorium och en utbyggd allmän förskola lider av samma svagheter. För det första handlar det om att identifiera ett faktiskt problem, men att sedan föreslå en lösning som är svar på något helt annat. För det andra skvallrar det om en förhoppning om att det offentliga alltid är lösningen på hushållens privata problem.
Allt kan dock inte lösas över skattsedeln. Ska inte lösas över skattsedeln. Att spela ner det egna ansvarets roll är onekligen ett sätt att kontrastera regeringens politik. Men är det en valvinnare?