– Vi ska inte spela teater som många tror, samtidigt blir det mer personligt än en föreläsning. Precis som Mia Skäringer kommer vi att prata om tunga saker med en komisk twist. Vi hoppas på många skratt.
Vi har slagit oss ned i hotell Gillets lounge. Här brukar Siri och Emma ofta sitta och arbeta med Pillerpodden. Att ta sig iväg någonstans där man måste se respektabel ut är ett bra sätt för dem att få saker gjorda. Och det har de fått. Sedan podden startades 2014 har de publicerat över 70 avsnitt, föreläst på skolor och nu producerat en föreställning helt på egen hand. Men allt började med att båda hade svårt att ta sig ur sängen. Skolåret 2013- 2014 har Siri suddiga minnen av.
– Jag åt så mycket ångestdämpande att jag missade mycket i skolan. När jag orkade ta mig dit kunde jag få panikångest när som helst. Jag var med och sprang ut vid studenten, men med ofullständigt betyg. Efteråt blev jag sängliggande i en månad.
Siri började må dåligt i 18-årsåldern och medicinerades med antidepressiv medicin. Den fick henne att svänga mycket i humöret, vilket kan vara ett tecken på att man lider av något annat än en vanlig depression. Hon fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Kompisen Emma var också deprimerad. Tillsammans bestämde de sig för att göra det bästa av den ångestfyllda sommaren efter studenten och bokade en sista minuten- esa till Turkiet. På semesterorten föddes idén till ett projekt för att bryta tabun kring psykisk ohälsa. De första avsnitten av Pillerpodden spelade de in mest på skoj.
– Jag kan knappt lyssna på dem eftersom de har så dålig kvalitet i jämförelse med det vi gör nu. Vi trodde bara att några enstaka bekanta skulle lyssna, men podden spred sig jättesnabbt och plötsligt blev vi anlitade som föreläsare.
Med en rolig anledning att gå upp på morgonen blev vardagen lättare för Siri och Emma. De fick mängder av tacksamma mejl för sitt öppenhjärtiga sätt att prata om hur det är att må dåligt. Några har skrivit att Pillerpodden får dem att orka leva. Samtidigt brottades Siri fortfarande med sin egen ångest. När hennes läkare ifrågasatte diagnosen bipolär sjukdom ställdes hon inför nya prövningar.
– Eftersom man nästan måste ha en diagnos för att få hjälp hade bipolariteten varit en lättnad. Jag läste på om hur man ”ska vara” som bipolär, då jag ville att det skulle stämma.
För ett år sedan avskrevs den första diagnosen till förmån för en ny: borderline, eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Trots att Siri jobbade aktivt med att skapa öppenhet kring psykiatriska diagnoser hade hon svårt att acceptera just borderline och berättade det bara för sina närmaste.
– Jag skämdes otroligt mycket. När man säger ”borderline” tänker folk ”en sådan som ser allt i svart eller vitt”. Men det handlar mer om att känna mycket av allt. Jag är inte svartvit, jag är färgglad, säger Siri bestämt.
Till skillnad från bipolär sjukdom räknas borderline som en personlighetsstörning, vilket komplicerade saken ytterligare för Siri. I stället för att ha råkat drabbas av en sjukdom skulle det alltså vara något i hennes personlighet som låg bakom alla problem.
– Men min läkare säger att man kan kalla det personlighetsavvikelse. Det låter bättre. Dessutom kan det i själva verket vara lättare att lära sig hantera sin personlighet än en sjukdom, insåg jag när beskedet hade mognat i mig.
I dag är Siri helt öppen med att hon har borderline och pratar om det i podden. De fördomar som omgärdar diagnosen kan bara krossas genom kunskap, menar hon. Särskilt viktigt att förmedla är att en person med borderline kan ha ett helt vanligt liv. Med rätt behandling går det inte bara att leva med de starka känslorna och impulserna, utan rentav se dem som en tillgång. Även om vägen dit kan vara lång.
– Diagnoser behövs för att man ska kunna få den hjälp man behöver. Däremot bör de inte användas för att dela in människor i fack. Man är mycket mer än sin diagnos, säger Siri.
Det som skiljer henne från personer som inte har borderline är främst att hennes känslor är väldigt starka. Siri kan bli så glad av att äta en god chokladbit att hon nästan börjar gråta. Baksidan är att jobbiga känslor får samma proportioner. Liksom de flesta med diagnosen har Siri haft väldigt svårt att hantera separationer.
– Det som fick läkaren och psykologen att överväga borderline var att min ångest var så tydligt kopplad till rädsla för ensamhet.
Man tror att borderline utvecklas genom en kombination av starkt känsloliv och otrygghet i barndomen. Siri har kommit fram till att hennes separationsångest antagligen kan förklaras med föräldrarnas skilsmässa, och att hennes bonuspappa plötsligt gick bort i en stroke när hon var elva år. Som barn kände hon sig väldigt ensam och upplevde ofta att hennes känslor förminskades.
– Att inte få den trygghet jag behövde planterade en oro i mig.
Borderline förknippas också med självdestruktivitet. När Siri mår dåligt tenderar hon att försätta sig i situationer som skadar henne. I första hand har det handlat om att riskera viktiga relationer. Vid flera tillfällen har hon skickat arga sms som hon ångrat.
– Det riktigt obehagliga när jag mådde som sämst var att jag blev verklighetsfrånvänd i min ångest. Jag kunde vara hotfull och säga saker som ”ja, men gå hemifrån då och skit i hur jag mår”, för att ge dåligt samvete.
Siri betonar att självdestruktivitet kan vara väldigt mycket annat än att skada sig själv. Allt man gör trots vetskapen om att det kommer ger negativa konsekvenser för en själv är självdestruktivitet. Det kan vara att dricka för mycket alkohol eller boka in en massa saker som stressar en.
– Att avsiktligt ställa till det för sig är att inte ta sitt eget värde på allvar. Det kan ta sig väldigt olika uttryck.
Det Siri i dag märker av sin borderline är främst sömnsvårigheter. Varje natt har hon mardrömmar. Ibland handlar de om att hon mördar någon hon älskar. Men trots att ångesten alltid finns runt hörnet lever hon ett vanligt studentliv och ser ljust på framtiden. Genom att sova och äta regelbundet och vara måttlig med alkohol går känslorna att hantera. Att Siri i dag är en välfungerande person tackar hon i första hand sina närstående för. De finns där och stöttar. Eftersom borderline kopplas till otrygg anknytning är det lätt att som förälder känna skuld när ens barn får diagnosen, men Siri tycker att hennes mamma tog hand om situationen på bästa tänkbara sätt.
– Hon var precis som vanligt och ställde alltid upp. Först i efterhand har jag förstått hur jobbigt hon haft det.
Erfarenheterna av psykiatrin är inte odelat positiva. Siri har mött bra och kompetenta vårdgivare som betytt mycket för hennes väg ut ur mörkret, men samtidigt blivit medveten om att vården inte fungerar som den borde. Väntetiderna är långa och vid flera tillfällen har läkare slarvat bort viktiga uppgifter. När man som Siri varken är suicidal eller bara lider av en lätt depression tillhör man en grupp som aldrig prioriteras, menar hon.
– Jag har fått stå och skrika för min rätt till vård på psykakuten när de velat skicka hem mig. Från mina lyssnare har jag fått höra andra, helt fruktansvärda historier.
När Pillerpodden intervjuar psykiatrichefer och politiker om vården upplever Siri att alla skyller på varandra, och brist på resurser.
– Hur kan det inte vara en investering att satsa på människors liv? Vi med borderline har en superkraft om den tas till vara på rätt sätt.
Trots att hon har mått så dåligt skulle Siri inte välja bort sin diagnos om hon kunde. Utan sin impulsivitet och sina lyckorus skulle hon inte vara den hon är– färgglad och sprallig. Rädslan för att bli djupt deprimerad igen finns där, men är också något som driver henne framåt.
– Jag jobbar varje dag med att ta makten över mitt liv. Och när jag mår bra uppskattar jag det nog mer än andra.