Det krävdes nio års lidande, otaliga besök hos sjukvården och en stämpel som inbillningssjuk och hypokondriker innan Emma fick ett namn på sin sjukdom.
Men sommaren 2006, då hon jobbade på ett äldreboende, fick hon så ont i magen att hon inte kunde stå på benen. Det blev ilfart till akutgyn på Akademiska och där gjordes ett ultraljud som visade att Emma bar på en stor cysta på ena äggstocken.
– Läkarna bestämde direkt att jag skulle titthålsopereras för att kunna tömma cystan. Först då fick jag veta att jag har endometrios, säger Emma Dahlin Haglund och tar upp sin son Sixten, fem månader i famnen och sätter honom i sitt knä.
I dag är Emma 29 år och tvåbarnsmor till Ronja, 4 och Sixten, 5 månader. Att hon skulle bli gravid var inte helt självklart eftersom endometrios kan leda till ofrivillig barnlöshet. Och under graviditeterna har hon haft extremt ont, tvärt emot vad hon fått höra.
– Det är väldigt vanligt att man inom sjukvården säger att smärtan går över när man blir gravid och efter att man fött barn. Det är livsfarligt att säga så till unga tjejer. Jag träffar 17-åringar som undrar om de måste sluta plugga och satsa på att föda barn för att bli av med sjukdomen, säger Emma.
Endometrios innebär att vävnad som liknar livmodersslemhinnan finns utanför livmodern. Små knottror av denna vävnad kan hamna var som helst i kroppen. När den gör det får kvinnan kraftiga menssmärtor. Det är också vanligt med illamående och trötthet, urinvägsbesvär, smärta när man tömmer tarmen och kissar och smärta vid samlag.
Om vävnaden sätter sig på äggstockarna bildas en vätskefylld blåsa, en cysta. De kan bli upp till tio centimeter stora och innehåller slemhinna och gammalt blod. Det var alltså en sådan som Emma gått och burit på, förmodligen i flera månader, konstaterar hon nu i efterhand.
Till saken hör också att hon flera år tidigare, när hon var 14, fick sin första cysta. Men då sa man bara att den skulle försvinna av sig självt.
– Jag har träffat många läkare, gynekologer, barnmorskor och annan sjukvårdspersonal som inte tagit mig på allvar. Och jag är inte ensam. Okunskapen om endometrios är stor, tjejer blir inte trodda och det tar oftast många år innan man får sin diagnos, säger Emma.
Det var när Emma var 12 och fick sin första mens som problemen började. Hon kunde ligga i fosterställning och kvida av smärta. Blodet rann i mängder och hon hade ont i hela kroppen.
– Jag hade så ont att jag inte kunde gå, jag gick och haltade och jag tvingades gå med myrsteg, berättar Emma.
Emma missade en del av skolan under den här tiden. Hon kunde vara borta i perioder och kom ofta försent till lektioner.
– Jag fick dispens till att komma försent av lärarna eftersom det tog så lång tid för mig att gå, berättar hon.
Hon beskriver endometrios som ett helvete som förstört många år av hennes liv. Hennes mens har alltid varit oregelbunden och vissa perioder blödde hon jämt. Hon tvingades ständigt ha binda på sig men blödde ändå igenom. Sen kunde det gå månader innan nästa mens kom.
– Det har hindrat mig från att leva ett normalt liv. Bara en sån sak som att planera alla resvägar noga långa som korta. Med kraftiga blödningar blir det väldigt besvärligt att uppsöka främmande toaletter, byta kläder som blött igenom och såna saker.
Under flera års tid sökte hon för magsmärtor och fick alltid samma svar "Du kanske ska stressa lite mindre". Alla såg henne som en högpresterande tjej och förklarade smärtorna med att hon fick dem för att hon hade för höga krav på sig själv. Hon fick problem med tarmarna och att kissa, eftersom endometrios även växer över ändtarmen och urinblåsan.
Emma Dahlin Haglund är kontaktperson för Endometriosföreningen i Uppsala. Medlemmarna ordnar träffar med diskussioner och föredrag där man delar med sig av kunskap och erfarenheter. På föreningens hemsida finns ett formulär, "inför ditt läkarbesök" som kan hjälpa unga tjejer att förbereda sig inför besöket.
– Om inte gynekologen eller barnmorskan tar dig på allvar, sök upp en annan. Du har rätt att bli undersökt ordentligt och få dina besvär utredda, säger Emma Dahlin Haglund.
Hon och maken Rasmus Haglund medverkar också i en informationsfilm om endometrios som endometriosföreningen spelat in i samarbete med Allmänna arvsfonden. I filmen berättar unga kvinnor om sin sjukdom och sina erfarenheter.
– Ungefär 200 000 kvinnor i Sverige har endometrios. Det är egentligen helt ofattbart att man inte pratar mer om sjukdomen. Det var en självklarhet att vara med i filmen och jag hoppas att den får stor spridning så fler tjejer blir hjälpta och kunskapen i sjukvården ökar.
För att ta ner smärtorna har Emma tvingats ta starkt smärtstillande medicin och olika slags hormonbehandlingar i form av p-piller och mini-piller. En vanlig biverkning av endometrios är också nedstämdhet och för Emmas del har det inneburit att hon fått terapeutiskt stöd för att hantera vardagen. Minskad sexlust och negativ påverkan på samlivet är en annan vanlig biverkning. Emma och Rasmus har varit tillsammans sedan de var 18 och känner varandra utan och innan.
– Rasmus har under alla år varit mitt stora stöd. Han har peppat mig till att slutföra studier och orka jobba, säger Emma och tittar på sin man.
– Ja, det har fått oss att komma närmare varandra. När vi blev ihop visste jag ju att Emma hade det besvärligt med magen och vi har lärt oss om detta tillsammans, säger Rasmus.
Emma tillägger:
– Vi har varit tvungna att prata om det, eftersom samlivet påverkas. Vi kämpar ihop.
Och även om Rasmus periodvis varit den som stått för marktjänsten, när Emma haft för kraftiga smärtor, är det inget han reflekterar över.
– Nej, men andra kan reagera och fråga "hur orkar du?" Folk tror kanske att jag gör mer, fast det egentligen är så att vi gör lika mycket hemma, säger han.
Emma är logoped och just nu föräldraledig. Men innan dess, mellan första och andra barnet, var hon sjukskriven i i olika grad i tre år till stor del på grund av sjukdomen. Men efter att Sixten föddes har besvären lindrats. Hon äter minipiller för att inte få mens igen och mår just nu bra.
Den känslan känns ovan för henne.
– Det har varit många tuffa år. Jag vet inte hur jag kommer må i framtiden. Men jag har blivit bättre att lyssna på min kropp och just nu är det bara så skönt att inte genomleva varje dag med ständig smärta.