Meeera mål!
Klackar är kul. Fredag hängde lite med Siriusanhängarna Västra sidan för att ta reda på hur det funkar när sport och sång förenas i ett enda stort lyckorus på läktaren.
Heja heja! Att stå i klack är lite som att sjunga i kör, fast annorlunda.
Foto: Martin Wollerstam
Uppsala, Studenternas IP, 27 maj 2007. Klockan är 16:55. Det är en solig söndagseftermiddag och fem minuter till avspark. Sirius ska möta Öster. En vacker kvinnoröst sjunger nationalsången. De sista raderna överröstas när en kör av skrovliga och inte alldeles tonsäkra mansröster bakom mig stämmer in: "Jag vill leva, jag vill dö på Studan." Rösterna tillhör Sirius supporterklubb Västra Sidan, en annan trogen hejaklack.
Hejaklackar förekommer vanligtvis i lagsporter som fotboll, ishockey, bandy och basket. Ramsorna som skanderas är mer eller mindre avancerade och allt sedan sextiotalet, parallellt med popmusikens intåg, har även sånger blivit ett vanligt fenomen på läktare runt om i världen. Ibland övergår ramsorna i hatiska attacker mot motståndarlaget, men då handlar det heller inte längre om hejande. En viss mån av nedsättande beskrivningar kan förstås roa, om de görs med humor och en smula nytänkande. Som när Frölundaklacken i förra årets hockeyslutspel istället för att sjunga det gamla vanliga "Guldet ska hem till Götet igen" sjöng "Silvret ska hem till Karlstad igen".
Medierna fokuserar sällan på supportrarnas goda påverkan, precis som i de flesta fall ägnas istället de svarta fåren störst uppmärksamhete. Förvisso verkar sport ta fram de mest primitiva känslorna hos människor, på bekostnad av vett och sans. Ett aktuellt exempel är EM-kvalmatchen i Danmark då en berusad supporter tog sig in på planen och attackerade domaren. Och visst finns det biffiga huliganer som tagit sig till fotbollsarenorna enbart för att slåss. Men de söker anledningar till bråk, var och varför är av mindre vikt.
Låt oss i stället prata om de äkta fansen, de som andas i takt med favoritlaget och i princip får hjärtstillestånd vid straffläggningar i finaler. De som aldrig skulle riskera lagets goda rykte. De som lever på kärlek, inte hat. Vi behöver inte gå särskilt långt för att hitta några av dem.
- Om Sirius skulle ha taskiga supportrar får ju klubben lida, säger Tobias Vidlund, ordförande i Västra Sidan, när jag träffar honom på O'Learys innan en bortamatch ska sändas på tv.
Har någon skrikit något olämpligt bland er någon gång?
- Det har hänt, men då reagerar folk. Det är ingen censur eller moral, vi vill bara få undan det värsta och ha en schyst läktarkultur. Fritt från "domarjävel", rasistramsor och så vidare. Vår uppgift är att i första hand koncentrera oss på det egna laget.
Man vill gärna tro att de är mer civiliserade i större ligor, men Spaniens högsta liga har haft stora problem med rasistiska skällsord.
- Nej, ju fler supportrar desto mer elände. Vi har den fördelen att vi inte är så många, vi kan bygga något bra från grunden.
Västra Sidan har funnits i tio år, varav fyra år i organiserad form. Fotbollsintresset i Uppsala har ökat den här säsongen när Sirius gått upp i Superettan. Medlemsantalet har fyrdubblats, till drygt 100 stycken.
- I takt med att vi har blivit fler har också antalet sånger och ramsor ökat lavinartat. Jag har inte själv myntat några av dem, men om jag förstått det rätt har vi nästan bara egna sånger och ramsor. Det är något att vara stolt över och viktigt för identiteten nu när vi växer och ska locka nya medlemmar.
Det är inte så vanligt med egna sånger annars?
- Nej, tyvärr har storstadslagen patent på hejaklackskulturen i Sverige. I småstäder kan man höra AIK-ramsor där de bytt ut AIK mot det egna laget.
Håller du med om att en hejaklack är lite som att stå i en kör?
- Visst, den enda skillnaden är att plötsligt känner inte sopranen för att sjunga, eller så är inte basen där. Alla i klubben står inte i klacken, och det är heller inte alla i klacken som sjunger. En del dansar, andra headbangar. Ibland träffar jag folk där som jag inte vet vad de heter, för det är det enda vi gör tillsammans.
Tobias letar efter sitt medlemskort i Västra Sidan, som ger rabatt i baren. Han har glömt det hemma. Lite ironiskt, då det är han som har utformat dem. Han hittar istället ett spelkvitto, han har spelat på 2-0 till Sirius i dagens match.
Törs du spela på ditt favoritlag?
- Jadå, jag utgår alltid från att de ska torska ändå. Det brukar lossa vid 1-0. Fast om man sjunger minskar nervositeten.
Vad var det som fick dig att ställa dig i klacken?
- Jag var tyst i många år, men när man grips med så starkt av det som händer på plan att man måste göra något finns det två alternativ: antingen gå ner och spela, och det går ju inte. Så då får man sjunga.
Gör det någon skillnad för laget om ni står där eller inte?
- Efter matcherna kommer laget fram och tackar, det har de gjort i flera år tror jag. Det är ett bevis på att man hörs.
- Det finns de som är värre än jag när det gäller att gå på alla matcher, det är inte därför jag är ordförande ... Martin Erlandsson till exempel, han har dessutom sett nästan alla bortamatcher. Å andra sidan har han inte familj och barn som jag.
Är familjen med på matcherna?
- Ibland. Min dotter är 14 månader, vid sin första match var hon ungefär 5 månader.
Hade hon Siriuskläder?
- De finns inte i så små storlekar tyvärr. Men hon hade en Siriusnapp.
På O'Learys närmar sig matchen och fler och fler blåsvartklädda anländer. Lars Olsson (medlemsansvarig) och ovan nämnda Martin Erlandsson (vice ordförande) ansluter sig till vårt bord. Martin uttrycker lite oro över att de kanske inte kommer "vinna läktarmatcherna" nu i Superettan, när större lag med fler supportrar kommer hit. De är överens om att det gäller att hålla igång hejandet.
Lars: Vi fick kritik en gång av en sportreporter för att vi blev tysta när vi låg under. Men ju fler vi är, desto lättare blir det. Förr hängde det på en person, om inte han sjöng blev det tyst. Nu är det fler som tar initiativ.
Det diskuterades på forumet på er hemsida att ta in en trumma i klacken.
Tobias: Man ska inte behöva en trumma tycker jag. En kör av röster är mäktigare, det ligger mer kraft och vilja bakom det.
IK Sirius har ju bandy och innebandylag också, står ni med i hejaklacken där också?
Lars: Det är ganska många som går på bandyn också, själv är jag för frusen.
Martin: Jag har varit med från begynnelsen. Vi är lite färre i bandyklacken. Det är i princip samma sånger, men man får justera lite. I bandy tar de två poäng, inte tre, och så vidare.
Vi pratar om huruvida de hejar på några andra lag. Det är ett känsligt ämne. Förbjudet, som de säger. Men de tycker att det är okej att heja på andra lag i sporter där Sirius inte spelar. Dessutom tror de att de flesta i Sverige även har ett favoritlag i England. De har varit på engelsk fotboll och där berör fotbollen på ett annat sätt.
Tobias: I Sverige sjunger klacken medan de andra dricker kaffe och äter mazarin. I England sjunger ingen hela tiden, men de flesta sjunger lite då och då.
Det är dags för matchstart och alla blickar vänds mot tv-skärmarna. En ovan känsla för de som nästan brukar kunna sträcka ut armen och röra vid sina hjältar. De brister ut i sång, hejaramsor och ett unisont "Kort! Kort! Kort!" när en motspelare gör en ful tackling. Att där har samlats fler supportrar än på någon Premier League-match jag sett är kanske inte så konstigt, då Siriusmatcher vanligtvis inte tv-sänds. Men att de är mer livliga kan bara tillskrivas deras vana vid att vara engagerade när Sirius spelar. De har en smittande entusiasm och det är ett lyckorus att stå mitt bland dem när Sirius gör mål.
Att det blir Siriusmål när Landskrona BoIS kommer till Studenternas IP, vet man aldrig säkert. Däremot att hejaklacken i Västra Sidan kommer att stå där. Och sjunga och skrika sig hesa.
Så jobbar vi med nyheter