– Jag är otroligt tacksam för att jag fick den här möjligheten till en andra njurtransplantation. Det känns fantastiskt att kunna röra sig och göra vad jag vill igen. Wow vilken frihetskänsla, säger Anette Danhard.
De flesta har nog mest obehagliga minnen av 13 november 2015, dagen då terrorister slog till mot flera platser i Paris, dödade 130 människor och skadade ytterligare flera hundra.
– Det var hemskt, men för mig och min familj är den ändå en lyckodag eftersom det var då jag fick min nya njure som hittills fungerat så bra, säger Anette Danhard.
Den obotliga njursjukdom som sakta men obevekligt skulle förstöra hennes egna njurar upptäcktes när hon väntade barn för 17 år sedan efter att rutinprover visat äggvita i urinen. Så långt tillbaka sträcker sig också historien om hur hon så småningom blev världens tredje patient att pröva försöksläkemedlet för att göra en till synes omöjlig transplantation möjlig.
– Att jag fick njursjukdomen hade inget med graviditeten att göra. Däremot är det enligt läkarna tidigare graviditeter som ledde till att mitt immunförsvar blev så trilskt att jag har extra svårt att få behålla en transplanterad njure, säger hon.
Efter att hennes njurar till sist slutat fungera och efter nio månader med dialysbehandling för att rena blodet fick hon i januari 2009 en första chans. Tester visade visserligen att hon hade antikroppar mot njuren som en av hennes bröder ville donera, men läkarna trodde att den ändå hade en god chans att fungera efter att hon inför transplantationen vid Akademiska sjukhuset hade fått upprepade behandlingar med så kallad plasmaferes för att filtrera bort antikropparna från blodet.
Läkarna fick rätt, men först efter flera kritiska händelser under operationen och tiden på sjukhuset efter den, med stora blödningar och besvärliga avstötningsreaktioner.
– Det är en period av mitt liv som jag helst vill glömma. Först efter åtta veckor fick jag lämna sjukhuset och åka hem, dubbelt så lång tid som beräknats, säger Anette Danhard.
Den transplanterade njuren fungerade bra i fyra år och sedan dröjde det ytterligare två innan den hade tappat så mycket av sin funktion att hon åter måste påbörja dialysbehandling, fyra timmar varje gång, tre gånger i veckan.
– Det kändes som om hela livet kretsade kring dialysen. Jag gillar att jobba, men mådde för dåligt för att kunna göra det, säger hon.
Hon hoppades på en andra chans och fick den också.
– Jag hade den enorma turen att ha flera släktingar och vänner som erbjöd sig att skänka mig en njure. Den från en av mina väninnor verkade att passa nära nog perfekt, men oturligt nog visade det sig att jag hade antikroppar även mot den. Det var då jag erbjöds att vara med i studien kring det nya försöksläkemedlet. Självklart tackade jag ja, säger Anette Danhard.
Försöksläkemedlet gavs som en långsam infusion i blodet några timmar innan den donerade njuren opererades ur väninnans kropp och sattes på plats i hennes egen.
Det tar alltid tid att återhämta sig efter ett så stort och besvärlig ingrepp som en njurtransplantation. För Anette Danhard är de fyra veckorna på Akademiska sjukhuset efter hennes andra njurbyte ändå långt ifrån den mardröm som de åtta veckorna efter den första.
– Jag tappade visserligen jättemycket i kondition under sjukhustiden och när jag prövade att åka skidor efter hemkomsten hade jag bara ork att sätta på mig pjäxorna och åka 20 meter innan jag måste ge upp. Men det såg jag som en sporre att träna vidare, säger hon.
Sedan flera månader är hon tillbaka i sitt jobb som mentalskötare, fast nu med arbetstiden reducerad till 75 procent, och minst ett par gånger i veckan gör hon det hon gillar bäst av allt, dansar.
I likhet med alla andra transplanterade personer måste hon dagligen ta flera immundämpande mediciner för att förhindra att den donerade njuren stöts bort och blodtryckssänkande läkemedel för att undvika att den skadas.
– Det är klart att det känns litet bundet att behöva ta mediciner två gånger varje dag och alltid komma ihåg att ha med tillräcklig av dem när jag reser bort, men det är ingenting i jämförelse med ofriheten jag kände när jag gick i dialys. Jag känner mig välsignad som fick testa det nya läkemedlet och att det finns så fantastiska människor som är beredda att skänka en del av sin kropp, säger Anette Danhard.