En dag för tre år sedan gick det inte längre att blunda. Anna Söderlind lyssnade på en kvinna vars bägge söner var missbrukare. Den här mamman levde utåt sett ett välordnat liv. Och hemma såg allt ut att vara perfekt med exemplariskt städade rum. Men där inne i lägenheten bodde också hennes två knarkande söner kvar i sina pojkrum, båda närmare 30 år gamla.
– När jag hörde henne och hur hon helt anpassat sig till dem och berömde dem för att de höll ordning på sina sprutor gick det upp för mig hur jag själv tänjt på gränserna och anpassat mig efter min egen sons knarkande, säger Anna Söderlind.
Framför mig sitter en kvinna vars son Hampus lyckats ta sig ur sitt missbruk efter att ha varit inskriven på behandlingshem i över ett år. Han jobbar i dag som kock och yogalärare, har flickvän och har kommit ut på andra sidan med livet i behåll.
Det stockar sig i halsen när Anna ska berätta om hur det var den där våren när Hampus var så långt ner i sitt missbruk att han höll på att dö. I takt med att Anna agerat uppoffrande och med goda avsikter hade Hampus sjunkit allt djupare ner i sitt missbruk.
– I efterhand är det svårt att förstå hur jag kunde leva som jag gjorde, när jag var mitt uppe i det flyttades gränserna fram för vad som var normalt och onormalt.
Vi backar tillbaka till åren i slutet av 2010-talet. Anna Söderlind bor med sin man och sina tre barn i Timrå, utanför Sundsvall. Hampus är i nedre tonåren, sitter mest hemma och spelar dataspel på sitt rum. Han tränar på gym och skolan går bra. Men han är också ganska ensam.
Strax innan Hampus fyller 18 började umgänget förändras. Han tar hem kompisar som är helt nya för Anna. Det är tonåringar som är trasiga inombords och som varit med om tuffa saker. Anna Söderlind minns att hon sitter på föräldramöten, där polis och socialtjänst är inbjuda för att prata om missbruk och tonåringars riskfyllda beteenden och hon tänker ”visst, det kan hända vem som helst, men man märker väl om ens barn missbrukar”.
Men Anna märker ingenting och för Hampus går det fort att bli fast i drogerna.
– Han flyttar ihop med en kompis när han är 18 för att komma närmare gymnasiet och det var inte så konstigt, tyckte jag, för då slapp han pendla varje morgon. Det var också rätt skönt, innan hade hans nya kompisar ockuperat huset dygnet runt.
Tiden därefter är en skakig period då Anna Söderlind inte har så mycket kontakt med sin son. Antingen har Hampus inte tid att prata i mobilen, eller så är den avstängd eller urladdad. Men en dag får hon ett anonymt telefonsamtal från en person som berättar att Hampus drogar, och att det inte är vilken narkotika som helst. Hampus ska enligt den anonyme tipsaren röka hasch, ta amfetamin och kokain. För att finansiera sitt missbruk begår han inbrott.
– Jag tänker ”nej, det där stämmer inte”. Sedan lyckas jag få tag på Hampus och han blir arg och besviken på mig för att jag, som han säger ”beskyller mig för osanningar”. Mitt i allt det här ser jag hur Hampus går ner sig. Han får ont i magen, magrar och blir personlighetsförändrad.
Inte förrän Hampus hamnar akut på sjukhus går det upp för Anna att hon har en son som är fast i ett drogmissbruk. Det är då som Anna börjar fokusera på Hampus behov. Under den tid som följer passar hon upp på honom, ger honom pengar, städar hos honom, tvättar hans kläder och ursäktar honom för hans beteende, som när han kommer försent till yngre broderns student och beter sig illa.
– Jag fick med tiden en roll där jag är någon som hjälper Hampus, oavsett hur illa han beter sig. På något sätt fick jag en slags bekräftelse, att jag var viktig.
Hampus har vid den här tiden hoppat av skolan men har fått jobb på en bilfirma i en stad 40 mil hemifrån. När Anna åker och hälsar på hittar hon sprutor i lägenheten, Hampus förklarar att det är sprutor han har kvar sedan tidigare, att han har kontroll över sitt missbruk. Och Anna köper den förklaringen.
– Hampus har blivit expert på sitt eget missbruk och vet precis hur han ska formulera sig för att det ska låta normalt. Han säger att han vet ”hur man knarkar snyggt”. Jag kunde fråga ”har du knarkat i dag”. Det är så fruktansvärt sjukt men just då var det fullt normalt.
Ju längre ner i missbruket som Hampus föll, desto mer accepterade Anna att hennes son lyckades manipulera och lura henne, att han behövde pengar till hyran, till mat, till kläder.
– Första gången jag hittade en spruta var det som att jag dog inombords. Andra gången dog jag lite mer. Tredje gången hade jag vant mig. Det fanns inget som var konstigt längre, som när han gjorde bilinbrott. Då ursäktade jag med att det i alla fall inte var hemma hos någon.
– Jag blev rädd för mig själv till slut, säger Anna och fingrar på den halvätna smörgåsen hon beställt in till kaffet. Men att vara medberoende handlar mycket om att dölja, mörka och inte sätta gränser, både för sig själv, för den som är beroende och för omgivningen.
Under hela den här tiden var Hampus inskriven på Beroendekliniken. Eftersom han var myndig, fick Anna inte veta vad som gjordes.
– Jag la mig i, ringde, tjatade, frågade och bad om hjälp. Men jag var också försiktig med vad jag sa, tänkte att jag måste verka ordentlig som mamma, annars får man mindre hjälp.
Det var inte förrän Hampus blev vräkt från sin lägenhet som det avgörande steget togs. Hampus hade att välja på att bli tvångsintagen på behandlingshem eller satt under frivillig vård.
Då hade det också gått upp för Anna att hon var medberoende och att hon levt i symbios med sin sons missbruk.
– När han kom in på behandlingshemmet var min uppgift att rädda Hampus borta, ”poff”, säger Anna och visar med en gest med handen hur det bara upphör.
Hon var visserligen överlycklig över att Hampus äntligen fått hjälp. Men hon visste samtidigt inte hur hon skulle fortsätta när hon inte hade Hampus att hänga upp sitt liv på.
– Man kan bli bekräftad i medberoendet, som när människor säger ”stackare, du har det jobbigt”. Man får en roll som är svår att släppa och efteråt kände jag mig tom inombords.
Det som hjälpt Anna Söderlind är den anhörigvecka som behandlingshemmet bjöd in till. Där fick hon lära sig om medberoende, dess mekanismer och hur hon själv kunde tillfriskna. Hon vill visa att det finns hopp och hjälp att få, bara man börja prata om sitt medberoende. Man klarar det inte ensam.
När hon var medberoende behövde inte Hampus henne som mamma, han utnyttjade henne för sina egna behov.
Men i dag är hon tillbaka som hans mamma.