Vi hälsar på hos tvåbarnsfamiljen Hägglund. När ytterdörren öppnar tar Jenny och Magnus Hägglund emot och ler när de säger hej på teckenspråk och tittar oss i ögonen. Det är ganska tyst i hallen, även om våra två teckenspråkstolkar från Tolkcentralen i Uppsala är med och översätter. I vardagsrummet står Tova, 3 år, på knä och lägger pussel över soffbordet. Storasyster Wilma, 6 år, är inne i flickornas rum och verkar inte ta någon notis om oss så här i början. Tystnaden, den känns påtaglig för oss som är vana vid att ha ljud omkring oss för jämnan. Hemma hos Hägglunds är det i stället väldigt mycket gester och tecken – och ett uttrycksfullt minspel.
Utmärkande för döva personer är just ögonkontakten och att kroppsspråket är mer utvecklat. Även barn med döva eller hörselskadade föräldrar gestikulerar mycket och behöver ögonkontakt för att förstå. Barn som är hörande och vars föräldrar är döva eller hörselskadade kallas för Coda-barn. Coda är en engelsk förkortning och står för Children of deaf adults (se faktaruta här intill).
– Våra barn har teckenspråk som modersmål, alla i familjen använder teckenspråk när vi är hemma, säger Magnus Hägglund.
Tova och Wilma Hägglund började använda teckenspråk tidigt. Precis som när ett barn lär sig prata, lärde sig döttrarna teckenspråket av sina föräldrar.
– Jag och Magnus har tecknat på som vanligt, efter ett tag har flickorna börjat teckna själva. Det har kommit spontant och naturligt, säger Jenny Hägglund.
Det talande språket får flickorna automatiskt utanför hemmet, när det är på dagis och sexårs.
– Man kan säga att de är tvåspråkiga med teckenspråk som första språk och svenska som andraspråk, förklarar Magnus Hägglund.
Både Jenny och Magnus är döva från födseln. När de väntade barn visste de inte om de skulle få hörande eller döva barn.
– Vi var beredda på vilket som men det var ingen stor sak, alla människor är värda precis lika mycket som någon annan. Vi är bara glada att de är friska och mår bra, säger Jenny Hägglund.
– Men hade de varit döva hade vi nog flyttat till Stockholm, för där finns Manillaskolan för döva elever, inflikar Magnus.
Det finns mycket okunskap och fördomar i samhället mot icke hörande. Många blir nervösa och vet inte hur de ska bete sig när de träffar döva, tycker paret Hägglund. Men de verkar ha en okomplicerad inställning till omgivningen och är vana att agera informatörer. Och Magnus, som rest mycket, tycker att människor i andra länder har ett mer avslappnat bemötande gentemot döva.
– Vi är blyga här i Sverige. Utomlands använder folk kroppsspråket mer, då är det också lättare för oss att smälta in. Folk vågar möta oss på ett mer självklart sätt, tycker Magnus Hägglund.
Så här långt in i intervjun har Wilma och Tova börjat stoja med sina föräldrar och släppt på blygseln. Wilma vill att pappa läser en saga och tar fram Bröderna Grimms sagobok. Han slår upp en sida och tecknar när han läser ett stycke för henne. Att läsa på kvällen för barnen är viktigt. Alternativet, en ljudsaga, är inte att tänka på.
Att ena halvan av familjen hör och den andra inte, verkar inte vara en så stor sak som man kan tro, i alla fall inte i den här familjen. Det är annorlunda, föräldrarna är mer lyhörda för andra saker än ljud och vardagen med småbarn fungerar med små knep och hjälpmedel. När toapappret är slut, kastar Wilma ut saker i hallen för att fånga föräldrarnas uppmärksamhet. När döttrarna var bebisar, sov de mest mellan föräldrarna för att det kändes tryggast. Men när de låg i sin egen säng hade Jenny och Magnus en dosa som kände av när de vaknade och som vibrerade för att väcka dem. Magnus visar upp den vibrerande dosan. Det finns fyra små lampor på den. En för telefon, en för ringklockan på ytterdörren, en för när barnet gråter eller skriker och en för brandlarmet.
– Om Wilma eller Tova drömmer en mardröm eller vaknar till på natten kommer de in till oss och buffar lite på axeln för att vi ska vakna, säger han.
Till vardags är Jenny och Magnus flitiga sms-användare. De kommunicerar via msn-chatt och använder bildtelefoni och texttelefon. I mobilen har de videosamtal med teckenspråk.
– Det är bra med all ny teknik och vi använder den, för att hänga med och för att vi ska känna oss delaktiga i samhället, säger Magnus Hägglund.
De beställer teckentolk när de till exempel ska prata med banken, ha utvecklingssamtal för barnen och gå till tandläkaren. När döttrarna leker i sitt rum pratar de med varandra sinsemellan. Annars är det teckenspråk när familjen är tillsammans.
– När vi sitter och äter vill vi att alla tecknar. Det är viktigt för den sociala biten. Jag vill också veta om de bråkar eller svär eller säger något annat dumt, säger Jenny Hägglund.
Det är vanligt att Coda-barn får tolka åt sina föräldrar och tidigt ta för stort ansvar. Varken Jenny Hägglund eller maken vill be barnen om hjälp. De försöker undvika det, även om det händer. De anser att barn ska få bara barn.
– Eftersom många inte vet hur de ska bete sig kan det uppstå en del förvirrade situationer. Som när Wilma började på sexårs. Jag fick skriva på papper när jag skulle prata med fröken och andra föräldrar. En del föräldrar blir nervösa, andra skakar hand och gestikulerar. Man behöver inte krångla till det, jag vill att folk ska vara sig själva och inte vara rädda för att ta kontakt, säger Jenny Hägglund.
– Vi försöker strunta i när folk pratar över våra huvuden och vara trevliga och vänliga i alla lägen, säger Magnus Hägglund.
Jenny skakar lite lätt på huvudet och tycks sucka lite:
– Ja, men man vill kunna vara sig själv också. Ibland känner jag att jag inte vill vara supertrevlig hela tiden.
Bland döva finns det en särskild gemenskap, en dövkultur, som innebär sammanhållning och kulturell identitet. I Uppsala är föreningslivet bland döva sparsamt. Därför brukar familjen åka till Stockholm och träffa vänner och andra familjer.
– Dövvärlden är en liten värld, alla känner alla och man blir som en stor familj, säger Magnus Hägglund.
Paret tycker också att det är viktigt att döttrarna får träffa andra Coda-barn i, så att de får en egen identitet och ser att det finns andra barn som också har döva föräldrar och de är aktiva i Föreningen hörande barn till döva.
– Det är klart att det är enklare att umgås med andra döva. Vi har samma språk och förstår varandra, säger Magnus Hägglund.
Ingen av dem önskar att de var hörande. De vet inte vad det skulle innebära och de tycker inte att de går miste om något. Men Jenny önskar att fler kunde teckenspråk. Hon föreställer sig hur det skulle vara att få råd och kunna fråga i affärer när hon är och handlar.
Fotnot: Teckenspråkstolkarna under intervjun heter Lina Lomberg och Jennicha Ohlström, Tolkcentralen för döva i Uppsala.
PERSONFAKTA: Familjen Hägglund
Magnus Hägglund
Ålder: 36 år.
Bor: Salabacke, Uppsala.
Gör: Teckenspråkslärare, läser också till behandlingspedagog.
Intressen: Veteranbilar, husvagn, familj, läsa, resor, laga mat, träning.
Favoritmat: Asiatiskt.
Favoritplagg: Svart och vitt med jeans.
Ser på tv: Nyheter, sport, dokumentärer.
Jenny Hägglund
Ålder: 37 år.
Bor: Se ovan.
Gör: Dövblindtolkslärare och personlig assistent till dövblinda.
Intressen: Yoga, fotografi, familj, husvagn, resor, läsa, jogga.
Favoritmat: Asiatiskt.
Favoritplagg: Kläder i svart, vitt och rosa.
Ser på tv: CSI och Ghost whisperer.
Wilma Hägglund
Ålder: 6 år.
Bor: Se ovan.
Gör: Går i förskoleklass.
Intressen: Teater, sjunga, dansa, kompisar, resor, husvagn, pyssla, rita och läsa.
Favoritmat: Köttfärssås med spagetti plus köttbullar.
Favoritplagg: Kläder i rosa, rött och svart.
Ser på tv: Bolibompa och Barda
Tova Hägglund
Ålder: 3 år.
Bor: Se ovan.
Gör: Går på förskola.
Intressen: Lyssna på musik, rollspel, prinsesskläder, läsa, måla, pyssel och memospel.
Favoritmat: Korv med makaroner.
Favoritplagg: Rosa och lila kläder.
Ser på tv: Bolibompa.