Med maten som fiende
Matilda fick ätstörningar redan när hon gick i sexan och levde sedan med anorexi i flera år. Det här är hennes berättelse.
Illustration: Isabelle Bervenius
Foto:
- Jag blev utfryst och mobbad. Antingen sade folk dumma saker eller så struntade de bara i mig, berättar hon.
Osäkerheten framkallade tankar som "vad är det för fel på mig?" och samtidigt började hon bli rädd för att vara tjock. Matilda åt allt mindre och började minska i vikt. Det tog emot varje gång hon hade en talrik framför sig. Hälsan blev sämre och kroppen smalare. Om hon inte lyckades vägra äta valde hon att gömma maten och slänga den när ingen såg.
Trots att Matilda själv tyckte att hon åt tillräckligt gick hon så småningom med på att söka sjukvård eftersom hon visste någonstans att hon behövde hjälp. Läkare tog blodprover som visade att Matilda bland annat hade lågt blodsocker och hade hormonvärdena låg på samma nivå som en åttaårings. Den sjätte juni 2006 fick hon diagnosen anorexi nervosa.
Vare sig Matilda ville eller inte blev hon inskriven på ätstörningsenheten på Akademiska sjukhuset för att påbörja sin behandling med hjälp av läkare, sköterskor och psykologer. Ätstörningsenheten gav henne i uppgift att följa strikta scheman måndag till fredag. Varje dag innehöll tre huvudmåltider och tre mellanmål. Efter frukost vilade man en timme och fick sedan pyssla med mindre krävande aktiviteter. Därefter fick man lunch följt av ytterligare en timmes vila. Efter två veckor fick Matilda näringsdrycker som skulle drickas upp efter varje måltid.
Hon började känna sig illamående och när hon gick upp i vikt mådde hon bättre men kände sig samtidigt frustrerad.
- När jag gick upp i vikt tyckte jag att jag såg bra ut. Men eftersom vi inte rörde på oss mycket lade det sig på kinderna och magen. Då fick jag panik.
Fram tills någon gång i november var Matilda ofta på sjukhuset. Därefter var det dags för henne att återgå till skolan och försöka att leva normalt.
När Matilda började i en ny klass var hon rädd. Hennes mamma kom till klassen och förklarade Matildas tillstånd och satt med på lunchen för att se till att Matilda verkligen åt.
- Oftast var det mamma som var med på lunchen och det höll på i princip ett och ett halvt år.
Därefter var det mattanter som lade upp maten på Matildas talrik.
- Det var pinsamt och allt var jättesvårt. Jag började gå ner i vikt igen eftersom jag slängde de mellanmål jag fick på skolan i stället för att äta dem.
När Kaktus träffar Matilda är hon 16 år och det har det gått några månader sedan hon friskförklarades.
- Jag är glad att jag kunnat ge min plats på ätstörningsenheten till en annan som behöver den mer. Jag känner mig friskare nu och har som mål att hitta balansen i livet och ett mer normalt förhållande till mat.
Trots att det är väldigt svårt att bli helt frisk från anorexin hoppas Matilda på att hon en dag ska kunna leva utan tankarna kring maten. Med små steg framåt tror hon att det kommer gå bra.
- För sex månader sedan tänkte jag att jag aldrig skulle klara av det här. Nu vet jag att det faktiskt funkar och att jag kan.
Med sin erfarenhet och vilja att hjälpa andra vill Matilda bli läkare eller psykolog. För henne är det viktigt att såväl den drabbade som dennes anhöriga ska lära sig hur man ska hantera sjukdomen.
- Hade jag vetat allt jag vet i dag hade det här aldrig hänt.
FOTNOT: Matilda heter egentligen någonting annat.
Så jobbar vi med nyheter