Man skulle kunna säga att Dani Kouyaté jobbar när han sover. Då drömmer han om sina manus, sina karaktärer och historier han vill skriva. När han sedan vaknar så antecknar han.
Han är regissören bakom dramafilmen Medan vi lever, som gick upp på bio i början av oktober. Det är hans första långfilm på svenska, alla hans tidigare filmer har varit på franska.
Medan vi lever är den första svenska spelfilmen om en hip hopare. Den är också omskriven som den första svenska spelfilmen där majoriteten av skådespelarna är mörkhyade.
– Det visste jag inte, säger Dani Kouyaté förvånat.
Huvudrollen spelas av rapparen Adam Kanyama, vars låttexter och relation till sin mamma var inspirerande. Precis som flera av Dani Kouyatés tidigare filmer tar den här upp teman som identitet och rötter. Han säger att alla hans filmer handlar om mänsklighetens lycka och problem, precis som Charlie Chaplins filmer gör. Charlie Chaplin är en förebild och helt i Danis smak. Han tycker att de har en del likheter:
– Generositeten i våra teman och att historierna vi berättar är universella. Det är en gemensam nämnare, kanske.
Dani Kouyaté ger ett stillsamt och eftertänksamt intryck. Han kommer just från en lektion på Wiks folkhögskola där han är lärare på teaterlinjen. Det gråsprängda håret och skägget är kortklippt och när han tar av sig glasögonen hänger de i ett snöre om halsen. Han förstår svenska men svarar på engelska. Helst skulle han ha gjort intervjun på franska, som är hans modersmål jämte det västafrikanska språket bambara.
Hans pappa Sotigui Kouyaté var Burkina Fasos första professionella skådespelare. Han har spelat med i tre av sin sons filmer. Länge fick Dani Kouyaté leva med att alltid vara Sotigui Kouyatés son. Men med tiden hände det att unga människor som sett Dani på film sa tvärtom: titta, Dani Kouyatés pappa!
– Det kändes bra. Det gjorde honom stolt och glad, säger han och ler.
Dani Kouyaté blev alltså skådespelare som sin far, men säger att han inte blev lika bra. Han jämför sitt skådespeleri med Charlie Chaplins också.
– Jag kan inte spela med i mina egna filmer som Charlie Chaplin gjorde. Han var ett geni, säger han.
Men i andras filmer har han haft roller. I Jens Assurs dramafilm A society, från 2012, spelade han en av huvudkaraktärerna.
Att skriva filmmanus och regissera är ett jobb, att stå på teaterscenen ett nöje. På scen uppträder han som historieberättare. Sedan urminnes tider är hans klan Keita historieberättare, griots på franska. Dani Kouyaté kallar dem för mänskliga bibliotek, som innehåller västra Afrikas historia innan kolonisatörerna ritade konstlade landgränser som skar rakt igenom folkgrupper.
Griots hade makt, ungefär på samma sätt som dagens massmedier har. De stod nära kungen och var samtidigt folkets röst, som en informationslänk mellan makten och folket.
Dani Kouyatés pappa hade tre fruar och tio barn. Ville man ha välstånd gällde det att skaffa många barn som kunde arbeta och bidra till försörjningen. Och flera fruar kunde turas om med barnafödandet, slippa den äktenskapliga bädden i perioder, och hjälpas åt med att hämta vatten och andra hushållssysslor.
Husen stod i en cirkel med dörrarna mot mitten där de hade en gemensam mötesplats under ett träd.
– Jag var lycklig. Vi behövde inte vänta på jultomten, för vi tillverkade våra egna leksaker, berättar Dani Kouyaté.
Husen är borta nu, landet har moderniserats, men polygami förekommer fortfarande. Traditioner är svåra att döda, konstaterar Dani Kouyaté.
I många år studerade och arbetade han i Paris, men när han och hans svenska fru Julia väntade barn valde de att flytta till Sverige. Det var för nio år sedan. Paris är för stort och förorenat, man behöver bo i ett bra område och det är dyrt. Dessutom anser de att utbildningssystemet är bättre i Sverige.
– Här är det bättre livskvalitet för barnen på alla sätt. Det är ett paradis även för mig. Jag cyklar varje dag, jag kan promenera och jag har en kolonilott där jag kan odla min egen potatis mitt i stan, säger Dani Kouyaté.
Något som tynger honom är att han inte kunde vara med när hans pappa dog på ett sjukhus i Paris för sex år sedan. Den isländska vulkanen Eyjafjallajökull spydde ut vulkanstoft och flygen till Frankrike var inställda. Då tog Dani tåget, men hann inte fram i tid. Pappan frågade hela tiden efter honom.
– Han ville ha mig nära. Jag var äldste sonen och ska ta hans plats. Då var det viktigt att vara hand i hand när han lämnade jordelivet, säger han.
Pappan hade stor betydelse för honom i arbetet.
– Jag brukar säga att han var min första skola. Förmodligen min sista också. Nu är skolan stängd.
Filmen Medan vi lever har fått både ris och ros av filmkritikerna, men än har Dani inte läst några av recensionerna. Det tar lång tid att läsa artiklar på svenska och för honom är det viktigt att läsa noga och verkligen förstå innebörden.
Betygen bryr han sig inte om. Kritik är inte rationell, säger han. Den är inget matematiskt material som saknar känslor. Kritik är bara en åsikt. Men han tar lärdom av den. Ibland pekar den på bra saker som han själv inte har sett.
– Kritik är intressant och alla åsikter är viktiga. Det är klart att jag blir glad för en positiv artikel och ledsen när den är negativ, men jag tänker inte att något är fel eller rätt. När du är säker på att du har gjort ditt bästa – don´t care, säger han.
Publikens reaktion är viktigast. Många har sagt till honom att de blev djupt berörda av filmen, ja att de till och med grät.
– Ett av mina mål är att filmen ger publiken känslor. Jag kan andas ut nu, säger han och suckar demonstrativt.
Han tror inte på några etablerade sanningar, det finns inga sanningar menar han. Han gör film för att dela det som upptar hans tankar och pressa människor att reflektera över olika situationer.
Om du hade obegränsat med pengar, vad skulle du göra då?
– Det är en intressant fråga för mig. Pengar är inte ett mål, de är ett sätt att göra något möjligt. Jag skulle göra massor av filmer. Och så skulle jag resa till många länder med min familj, jag vill se hela världen, svarar han.
Problemet med pengar i relation till konst är att för mycket pengar kan göra att du som konstnär tappar din själ, tror Dani Kouyaté.
– Det är farligt. Många unga filmmakare gör underbara filmer utan så mycket pengar. Sedan får de pengar och då känner man inte igen dem.