Det är några av resultaten hittills från ett unikt stenskvätteprojekt vid Sveriges lantbruksuniversitet. För 25:e året i rad håller SLU-forskarna koll på den lilla fågelns återkomst från vintervistet i Afrika i det öppna jordbrukslandskapet söder om Uppsala.
– För att matcha våren och pricka in tiden när det finns mest insekter att mata ungarna med skulle stenskvättorna behöva komma tillbaka ytterligare fyra dagar tidigare. Men det finns också andra faktorer som påverkar stenskvättornas överlevnad negativt, säger forskaren Debora Arlt vid Institutionen för ekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet.
Stenskvätteprojektet startades 1993 av Tomas Pärt, i dag professor vid samma institution. Varje år deltar upp till fem personer med att inventera och ringmärka fåglarna. För Debora Arlt, som i veckan spanade efter stenskvättor i hagarna kring Linnés Hammarby, är det den 15:e säsongen i projektet.
Stenskvättor häckar över hela Europa och stora delar av Asien. En del flyger till och med hela vägen från sina vintervisten söder om Sahara till Grönland, nordvästra Kanada eller Alaska när det framåt vårkanten börjar bli dags att sätta bo, para sig och få ungar.
Ingen annanstans i stenskvättornas stora utbredningsområde har forskare inom ett och samma område och under så lång tid som SLU-forskarna haft koll på alla häckande stenskvättepar, deras bon, ägg och ungar, överlevnad veckorna efter att ha lämnat boet och efter vintervistelsen i Afrika.
– Tack vare denna unikt långa tidsserie kan vi särskilja mer långsiktiga trender från tillfälliga variationer. I år ledde den extremt kalla våren till att de flesta stenskvättornas ankomst försenades med uppemot ett par veckor, men det innebär inte att trenden till tidigare häckning är bruten, säger Debora Arlt.
Ungefär hälften av stenskvättorna som i början av höstkanten ger sig iväg med siktet mot Afrika brukar komma tillbaka våren därpå. De som inte gör det har sannolikt dött under den långa resan eller vintervistelsen i Afrika.
– Förklaringen till att så många inte kommer tillbaka är sällan eller aldrig att de har börjat häcka någon helt annanstans. Stenskvättor återvänder till de områden där de har fötts. Inom detta begränsade område kan de dock välja en annan plats för sitt bo än de tidigare haft, säger Debora Arlt.
Det är ganska vanligt att stenskvättor under sin allra första häckningssäsong bosätter sig på en mindre lämplig plats, där markvegatationen senare växer sig så hög att de får svårt att på nära håll hitta tillräckligt med mat till sina ungar.
I likhet med till exempel starar och sädesärlor föredrar stenskvättor att plocka insekter där gräset hålls kort, som på betesmarker.
– Stenskvättor är mycket läraktiga. Vi har sett att fåglar som upptäckt att de valde en dålig boplats redan före avresan till Afrika i slutet av augusti flyger runt för att spana in en lämpligare plats inom området till nästa häckningssäsong, säger Debora Arlt.
Stenskvättor blir sällan mer än ett eller två år. Men det finns också en del verkliga långtidsöverlevare. Europas äldsta stenskvätta blev tio år.
– Han ringmärktes av oss som unge här på Uppsalaslätten och återkom sedan varje år för att häcka. Han hann få sammanlagt 27 ungar, men bara fem av dem överlevde så länge att de själva kom tillbaka för att häcka, säger Debora Arlt.
De årliga svenska fågeltaxeringarna pekar på att det svenska beståndet av stenskvättor har mer än halverats sedan mitten av 1970-talet. Den största minskningen skedde innan SLU-projektet startade på Uppsalaslätten 1993, men den negativa trenden fortsätter, om än i långsammare takt.
– Trots tendensen till färre ungar som väger mindre och ökad dödlighet har vi ännu inte sett någon dramatisk nedgång av antalet häckande stenskvättepar på Uppsalaslätten jämfört med i början av 1990-talet, säger Debora Arlt.
En teori är att det finns ett slags reserv av "stenskvättesinglar" i området, som vid behov kan ta vid, ta över gamla revir, bilda familj och skaffa ungar.
– Eftersom vi bara har koll på häckande par och deras ungar vet vi dock inte hur stor denna reserv som troligen finns är och hur länge den räcker för att upprätthålla beståndet av stenskvättor, säger Debora Arlt.