Men att se blyghet som enbart något negativt kan bli fel, tycker Ingrid Gråberg som är legitimerad psykolog, och har lång erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar. Att vi har olika personligheter, där vissa är mer utåtriktade och andra mer introverta, borde vi i stället acceptera och uppskatta, menar hon.
– Vi är olika utåtriktade och det är väl för väl. Tänk ett företag med bara utåtriktade personer, det skulle inte bli något gjort alls.
Hur mycket man som förälder ska hjälpa sitt blyga barn är lite av en balansgång, säger Ingrid Gråberg. Till en början ska man fråga sig om barnet faktiskt lider av att vara blygt. Vem är det egentligen som tycker att barnet har för få kompisar, till exempel? Är det barnet själv eller är det du som förälder?
– Respektera barnets integritet och vilja, och underlätta och ge hjälp vid behov, säger hon.
Hon påpekar att det är lätt hänt att man nästan kör över barnet när man ska hjälpa till. Till exempel att man utgår ifrån att han eller hon inte vågar, och för dess talan.
– Eller hjälper till utan att ens ha lämnat utrymme för barnet att själv svara eller lämna fram sin veckopeng till kassörskan och betala för sitt lördagsgodis.
En del gör motsatsen, tillägger hon - och hjälper inte till alls.
– Det är inte heller bra, barnet behöver veta att det har stöd. Det handlar om att uppmuntra och pusha men inte tvinga.
Om blygheten blir alltför stor kan den börja begränsa barnet. Liv Svirsky, legitimerad psykolog och psykoterapeut, samt författare till boken "Mer än blyg, om social ängslighet hos barn och ungdomar", säger att när blygheten nästan blir ett handikapp är det dags att söka hjälp.
– Ett blygt barn som kommer till ett kalas kanske är lite avvaktande först men tinar sedan upp och ger sig in i leken. Handlar det om social fobi går kanske inte barnet till kalaset alls, eller så sitter det bara i förälderns knä.
Andra exempel på när blygheten har övergått i social fobi kan vara att barnet till exempel slutar med fritidsaktiviteter och annat som han eller hon har tyckt om att göra, eller går miste om saker som kompisarna eller syskonen gör.
Att anpassa livet efter barnets blyghet är inte att göra barnet en tjänst - i stället bör man med små steg utmana barnet att våga, utan att tvinga. Det handlar om att lite försiktigt träna på vissa saker och situationer, med mycket uppmuntran och beröm.
– Man får fundera över på vilken nivå barnet kan utmanas, säger Liv Svirsky.
Till exempel kan man som förälder gå med till kalaset eller fritidsaktiviteten först, sedan vara borta längre och längre stunder och till slut kunna lämna barnet. När barnet vågat utsätta sig för en läskig situation om och om igen släpper rädslan efter hand.
Både Ingrid Gråberg och Liv Svirsky är överens om att man inte ska förstora upp problemen med blyghet, och Ingrid Gråberg påpekar att blyghet också kan vara en positiv egenskap. Hon tror att en förändring har skett i hur vi ser på människor som är mer introverta och eftertänksamma. Man har helt enkelt insett värdet av det.
– Blyga barn är ofta duktiga på att iaktta och observera, och de kan på så sätt bli väldigt inkännande och socialt begåvade. (TT)