När Matilda Nakev var 16 år blev hon sjuk i anorexia. Idag är hon helt frisk: "Jag kan äta vad jag vill idag."
Våren 2012 sitter läkaren Ingemar och ber Matilda Nakev att ta en tugga. Han har precis beställt in ett mellanmål till henne. Plötsligt förstår Matilda att hon inte har något val – att hon måste äta – men det går inte. Hon spottar ut tuggan och bryter ut i gråt. 16 år gammal blir hon inlagd på Ätstörningsenheten för anorexia.
– Läkaren sa till mig att det var ett under att jag levde, att jag borde ha legat död någonstans på en gata.
Vi befinner oss hemma hos Matilda Nakev för att göra intervjun. Hon är hemma på mammaledighet och den lilla småbarnsfamiljen har precis flyttat ut till det nybyggda radhuset i Fullerö. Samtidigt som hon tinar kanelbullar i mikron brygger hon kaffe, ger festis till dottern Alma och samtalar med oss. När Matilda sedan sätter sig ner vid oss tar även hon en bulle från fatet.
– Jag brukade ha mardrömmar om att folk tvångsmatade mig med fikabröd eller munkar. I dag hade det varit en ganska trevlig dröm, men då var det inte så kul.
För sju år sedan träffade UNT Matilda när hon kämpade med sin ätstörningsbehandling. Det skulle då dröja ytterliggare två år innan hon blev frisk.
– Som jag berättade för er då så blev jag sjuk under mitt första år på gymnasiet. Jag blev intresserad av en kille och när han bröt kontakten med mig kopplade jag det till att det var för att jag för mullig för honom.
Matilda började med att byta ut maten till "nyttigare" alternativ, från vitt till grovt bröd. Hon började gå extrapass på gymmet och stiga upp innan skolan för att träna. Därefter eskalerade det snabbt. I slutet av maj 2012 blev hon inlagd första gången. För att få i sig näring blev hon sondmatad, vilket hon hatade. När hon sedan fick komma hem fick hon ätträna, med hjälp av ett matschema.
– Vartenda litet gram var angivet, som smöret jag skulle bre på mackan. Och jag fick näringsdrycker för att gå upp i vikt och de var så äckliga. Jag brukade värma chokladsmaken för att det skulle bli som varm choklad.
Matilda upplevde att vården inte behandlade orsakerna till hennes anorexia, utan bara symptomen. "Jag har inte haft så bra självförtroende", berättar hon.
När Matilda Nakev kom tillbaka andra året på gymnasiet trodde omgivningen att hon var frisk. Men så var inte fallet, vägen till att må bra igen skulle kantas av flera återfall och även en inläggning till. För orsakerna till att hon blev sjuk undersöktes inte.
– Jag har inte haft så bra självförtroende och alltid haft hög prestationsångest under min uppväxt. Men när jag träffade behandlarna från BUP stämde de mest av min vikt och hur det gick med maten hemma.
Under intervjun redogör Matilda för hur hon alltid kunde falla tillbaka på att kontrollera maten. Det blev hennes sätt att lindra ångest över prov eller jobbiga perioder i skolan.
– Den mesta av maten var förbjuden. Grädde och fikabröd var helt uteslutet. Även om jag emellanåt följde matschemat åt jag inte en smula mer än det.
Det var lättare att kontrollera maten än de jobbiga känslorna.
Den andra smällen kom efter att Matilda fyllde arton, när kontakten med BUP avslutades utan att hon fick en annan vårdkontakt. Hon blev sakta sämre men det var långa köer till vården. I slutet av året fick hon en plats på Ätstörningsenheten för vuxna, men hann bara gå några gånger innan julledigheten.
– Man slutar inte vara sjuk under julen och det är nästan värre under den. För det är så påtvingat att man ska äta saker som adventsfika, glöggmys och julmat. Och då hade inte Ätstörningsenheten öppet.
Nu började det bli läskigt, berättar Matilda. I takt med att hon blev sämre svimmade hon ofta på grund av näringsbrist. Och när hon gick och lade sig på kvällarna var hon rädd att hon inte skulle vakna igen morgonen därpå. Ändå kunde hon inte ändra sitt beteende. Det resulterade i att Matilda blev inlagd på intensivvårdsakuten januari 2014. Då hade hon inte ätit på en vecka.
– Läkarna hade koll på mitt hjärta de första dagarna, för att jag hade så dåliga värden. Och jag hade övervakning 24 timmar om dygnet. Tänk er att någon sitter och kollar på er när ni ska sova, det var inte roligt.
Kanelbullar var tidigare förbjuden mat, trots att det är det bästa fikabröd som Matilda vet om.
Den efterföljande hösten började Matilda att plugga upp betygen från gymnasiet. Hon fick inte fullständiga betyg eftersom hon var sjukskriven större delen av skolgången. Kombinationen av studier och en ny kompis, som också hade ätstörning, blev för mycket för den då 19-åriga Matilda.
– Jag blev inte bättre och gick inte upp i vikt, så jag fick inte fortsätta min behandling på sjukhuset. När jag behövde hjälpen som mest fick jag den inte.
Tur i oturen, för familjen vände sig i stället till privatläkaren Ludmilla. Och enligt Matilda är det tack vare henne som hon lever i dag. För första gången börjades det nu nystas i varför Matilda utvecklade anorexia. Nu fick hon andra verktyg än kontroll av maten för att hantera sina känslor på.
– Till slut var inte den vita pastan så jobbig längre. Men det tog lång tid, man var tvungen att äta några godisbitar flera gånger innan ångesten minskade. Men efter ett tag vände det när man insåg att man inte gick upp 10 kilo av en godisbit.
Har du ett framgångsminne från din återhämtning?
– På kanelbullens dag hösten 2015 bestämde jag mig för att i år ska jag äta en bulle. Och jag tog initiativet helt själv, det var inga påtryckningar från vänner eller familj. Det var så befriande att äta den där bullen. Ångesten kom såklart efteråt men jag var så pass frisk att jag ändå kunde tänka "fuck it".
Något som banade vägen för att Matilda i september 2016 blev friskförklarad av Ludmilla. För att fira hade läkaren köpt en prinsesstårta där Matildas målvikt stod.
Matilda tillsammans med döttrarna Alma och Alice. "Min stora dröm i livet var att bli mamma."
Och hur ser ditt liv ut i dag?
– Handen på hjärtat kan jag säga att jag är helt frisk. Och jag så glad och stolt över att jag är det. Det är klart att jag ibland kan känna mig tjock eller tänka "borde jag verkligen ha ätit de där extra chipsen", men sådana tankar har alla. Skillnaden nu är att jag inte lägger någon vikt vid de tankarna eller agerar på dem.
I dag är Matilda helt nöjd med tillvaron, även om det innefattar "småbarnskaos". Hon berättar att sedan hon var liten har hennes stora dröm varit att bli mamma. Vilket också var en stor motivation för henne att bli frisk. När hon sedan blev gravid med första dottern Alma hade hon inte heller några problem med kroppsförändringen. Tvärtom, dottern blev ytterliggare ett skäl till att bryta sina mönster.
– Jag vill inte vara mamman som inte kan äta en bulle eller som går på diet.