"1 600 människor tar sitt liv i Sverige varje år och det är ett ohyggligt misslyckande som beror på att människor får för lite hjälp, för sent. Psykiatrin måste börja tänka som brandkåren. Om någon känner röklukt så skickar brandkåren direkt dit manskap och utvärderar läget. Man släcker en eventuell eld och gör ett efterföljningsarbete så att lågorna inte flammar upp på nytt. Precis så måste även psykiatrin jobba. I dag tvingas patienter vänta oerhört länge på hjälp och desto längre väntan blir desto svårare blir det att för dem att tillfriskna, precis som att det är svårare att släcka en eld som har hunnit sprida sig. För att kunna göra det här krävs resurser men också konkreta strategier. 2008 beslutade regering och riksdag om en nollvision för självmord. Tyvärr lade man fram alldeles för abstrakta strategier för att kunna nå dit, exempelvis att man skulle ”fortsätta utbilda vårdpersonal”. Som om det behövs en strategi för något som är helt självklart.
Jag tror att ett kvalitetsregister för suicidala patienter kan göra stor skillnad, det vill säga en databas som med patientens tillåtelse och medverkan lagrar information om individens behandling. Av de 15 000 människor som försöker ta sitt liv varje kommer ungefär hälften i kontakt med den svenska sjukvården, alltså 7 500. Av de 7 500 personerna begår ungefär tio procent självmord inom ett år. Genom att följa upp personerna som skrivs ut kan vi se vilka de här tio procenten är: var det någon av dem som erbjöds psykologsamtal? Fick de psykofarmaka? Vilka avdelningar har de legat på och vilka orter rör det sig om? Genom att få de svaren kan vi börja se mönster kring vad som fungerar och vad som inte gör det och förbättra den psykiatriska vården utefter det."
Berättat för