I sin propaganda påstår regimen att den undviker varje attack mot obeväpnade civila som demonstrerar mot Gadaffi. Men i går vittnade Sky News reporter Alex Crawford, som med ett tv-team varit inne i Zawiyah från fredag till söndag kväll, om motsatsen.
Gadaffis soldater sköt skarpt, systematiskt och medvetet rakt in i demonstrerande folkmassor. På samma sätt besköts ambulanser och det överfulla sjukhuset attackerades med stridsvagnseld. En utförlig skildring fanns i Dagens eko i går.
Allt tyder på att Gadaffistyrkorna begått en omfattande massaker på civila. Ur regimens perspektiv är detta i praktiken detsamma som att attackera rebellerna. Det är folket eller stora delar av folket som är fienden, inte någon främmande armé. Och för att i görligaste mån dölja vad som pågår attackeras också journalister. Ett reportageteam från brittiska BBC greps och utsattes enligt FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter för tortyr.
Vad skulle hända om Gadaffi lyckades återta kontrollen över landet, alltså också över den östra provinsen Cyrenacia som nu i ett par veckor styrts av de revolterande och där en ny libysk regering tagit form? Rapporterna från Zawiyah talar för att liknande massakrer är att vänta överallt i landet. Regimen kan bara restaureras med hjälp av en ännu mer öppen terror än den som rått sedan Gadaffi tog makten 1969. Och så snart tillfälle yppar sig skulle en ny revolt bryta ut.
Omvärldens möjligheter att gripa in är militärt är små. Men det borde, av uppenbara humanitära skäl, vare en moralisk plikt för resten av världen att med alla medel försöka försvaga Gadaffis regim. Frysta tillgångar och ekonomiska sanktioner kan till sist ta ut sin rätt, men ingen vet hur lång tid det tar. I morgon håller EU ett extra toppmöte på franskt och brittiskt initiativ. Frankrike valde i går som första land att formellt erkänna revoltregeringen i Benghazi som Libyens legitima regering. Kan det öppna möjligheter för aktiva humanitära insatser? Det är värt att försöka. Fler bör följa Frankrike.