Maskrosbarnet som har kraft att hjälpa andra

Den lilla slingriga grusvägen från Runhällen mot Kroksbo kantas av hästhagar, åkrar och träd. Bakom en kurva tornar det stora, röda huset med vita knutar plötsligt upp sig på en liten höjd. Här i Bergabo har Susanne Hanqvist-Maivorsdotter bott tillsammans med tolvåriga sonen och sin särbo sedan 2005 då de flyttade från Östermalm i Stockholm.
- Jag ville ge min son några fina år på landet innan han blev vuxen. Jag hittade huset på nätet och det blev kärlek vid första ögonkastet då vi kom hit på visningen, förklarar husets ägarinna då vi en stund senare sitter ned vid utemöblerna med var sin kopp kaffe i handen.

Hon ler ett hjärtligt leende där hon sitter och kisar med solen i ögonen.
- En annan tanke med flytten från storstan var att kunna uppfylla en gammal dröm jag då burit på under många år, nämligen att driva ett familjehem, fortsätter hon.
Sedan ett par år tillbaka är drömmen uppfylld. Familjehemmet har hon givit namnet Änglabo, och här tar hon emot människor som behöver en tillfällig fristad för att komma vidare i livet. Det kan exempelvis vara en familj eller delar av en familj som är på väg ur ett drogberoende eller som på något annat sätt har en trasslig bakgrund och behöver en nystart i livet.
- Jag bär själv på erfarenheter som jag har nytta av då det gäller att stötta utsatta människor och jag brinner verkligen för det, berättar Susanne Hanqvist-Maivorsdotter som ger ett både kraftfullt och sårbart intryck då hon börjar berätta om den egna barndomen.

Hon och hennes tre systrar togs tidigt från föräldrarna som levde i missbruk och misär i Stockholm. Själv var Susanne bara tre månader då hon 1961 omhändertogs av de sociala myndigheterna och blev placerad på spädbarnshem. Som ettåring kom hon till sin första fosterfamilj där hon blev kvar i drygt tre år. Fosterhemsplacering nummer två, hos en välbärgad fabrikörsfamilj i Hälsingland, var hennes lyckligaste barndomsår och hon önskade inget högre än att bli adopterad av familjen. Men så blev det aldrig. I stället fick hon efter sju år flytta eftersom fostermamman, som började bli till åren, inte ansåg sig orka med henne. Det blev startskottet på många år av nya placeringar på fosterhem och institutioner och ideliga rymningar. Vid ett tillfälle, då hon var fjorton år, kördes hon till Kronobergshäktet i Stockholm där hon fick bo i en cell under fem dygn.
- Jag har fortfarande svårt för stängda dörrar och fönster och låser ytterdörren bara om jag måste, säger Susanne som får en speciell skärpa i de snälla ögonen då händelsen kommer på tal.
Under debatten nyligen om inlåsning av barn vid svenska institutioner bubblade många av barndomens känslor upp till ytan igen. Inlåsningar förekom regelbundet på de institutioner och fosterhem hon själv kom i kontakt med. Bland annat vid Bärby ungdomsvårdskola utanför Uppsala där Susanne placerades med motiveringen "Alla sociala instanser uttömda".
- Att metoden med inlåsning fortfarande används är helt uppåt väggarna. Isolering är inte alls vad ett svårhanterligt barn behöver, menar hon.

Mer engagemang och kärlek hos de som jobbar med barnen är vad hon i stället efterlyser. Hon är mycket kritisk till myndigheternas agerande under hennes egen uppväxttid och har hört många andra som bär på liknande erfarenheter. Själv skulle hon inte komma på tanken att sätta ett barn hos huvuddelen av de fosterfamiljer hon varit placerad i.
- Jag har varit med om allt ifrån stryk med ridpiska och inlåsningar på rummet till hänglås på kylskåpet och ömhet och kärlek var verkligen bristvaror.
Hon menar att fosterhemsbarnen är en glömd grupp som i många fall lidit och fortfarande lider svårt. Många barn får svåra upplevelser som de får bära med sig resten av livet.
Vid 18 års ålder blev Susanne gravid med Stephan, som i dag är 29 år, vilket satte punkt för placerings- och rymningscirkusen. Vid det laget hade hon 33 olika placeringar vid fosterhem och institutioner i bagaget. Under åren som följde byggde hon upp en normal tillvaro med familjeliv och jobb i Stockholm. Hjärta för utsatta människor har hon alltid haft och varje gång hon promenerade förbi en hemlös vid Sergels torg gick tankarna tillbaka till mamman som dog utslagen och hemlös på en parkbänk vintern 1977 endast 39 år gammal.

Mitt i berättandet tar Susanne fram ett slitet fotografi av en leende kvinna med ett litet barn i knät. Det är en av få bilder hon har på sin mamma och den lilla flickan är hon själv.
Vid ett tillfälle i slutet på 90-talet pratade Susanne med en diakonissa från Sankta Klara församling som berättade om problemen med att få ihop de julpaket som man delade ut till hemlösa och utslagna. Budskapet grep tag i Susanne som på stående fot lovade att samla in saker till julpaketen. Det blev starten för hjälpverksamheten Insamlingen Ängeln, som Susanne drivit sedan 1999. Många av landets stora företag är bidragsgivare till Insamlingen Ängeln som fortfarande bland mycket annat delar ut julpaket i Stockholm varje år. Susanne samarbetar helst med kristna församlingar och frivillighetsorganisationer.
- Jag känner mig hemma bland kyrkfolk och tycker att de har en speciell glöd för arbete bland behövande och svaga i samhället.
I samband med en uppmärksammad tv-dokumentär för fem år sedan återförenades Maivors fyra döttrar, som fram till dess levt kringspridda på olika håll i landet.
- Cirkeln blev på något sätt sluten. Vi har fått tillbaka varandra och blivit en familj igen, säger Susanne Hanqvist-Maivorsdotter.

De egna erfarenheterna har fått henne att fundera mycket över hur myndigheterna agerar när barn far illa. Bland annat tycker hon att lagstiftningen är på tok för flat då det gäller tvångsomhändertaganden.
- Andra gången en missbruksförälder återfaller ska barnet omhändertas, punkt, slut! säger hon bestämt och ger också några konkreta förslag för att skydda barn mot oseriösa fosterföräldrar.
En strängare kontroll av fosterhemmen, krav på fördjupade utbildningar och en regel som säger att man inte får ta emot fler än två fosterbarn samtidigt är åtgärder hon skulle vilja se. Medan många andra med Susannes bakgrund skulle ha gått under formade den tuffa uppväxten henne i stället till en överlevare med järnhård vilja och energi. Missbruk eller kriminalitet har hon heller aldrig ägnat sig åt.
- Jag fick liksom inpräntat i mitt sinne att ingen skulle få sätta sig på mig men samtidigt har åren av kärlekslöshet också blivit en drivkraft till att försöka hjälpa andra.
Numera delar hon tiden mellan Insamlingen Ängeln, familjehemsverksamheten och tolvåriga sonen Christopher och är lycklig och nöjd med livet.
- Nu känner jag bara att mitt liv är fantastiskt men jag har fått kämpa för att komma dit jag är i dag, säger Susanne Hanqvist-Maivorsdotter.