När Petra Marklund bytte inriktning efter tio år som den framgångsrika diskodrottningen September kändes det ungefär som när ett stort företag byter ut sin logga och försöker fylla det gamla inarbetade varumärket med helt nya värden.
Hon gjorde det i form av en trestegsraket: Först en vältajmad medverkan i familjeunderhållningen Så mycket bättre, sedan ett trevande möte med landets tyngsta låtskrivare Joakim Berg och slutligen ett album som bjöd på precis den sortens mognare, ärligare och mörkare Petra Marklund som så många har längtat efter.
Det rådde inte heller någon tvekan om att det var denna, nya Petra Marklund som klev på scenen under söndagskvällen. Iklädd begravningssvart från topp till tå och med sitt gamla blonda hårsvall avklippt till en page sparkade hon i gång en konsertkväll som nästan helt och hållet gick i moll.
Sättningen, med elgitarrer och ett dundrande trumset, bidrog också till att skapa en ösigare och rockigare, ja ibland till och med arenarockig, inramning åt de på skiva ganska så elektroniska låtarna på plattan Inferno.
Det var först när Marklund sjöng den gamla Eldkvarn-hiten Kärlekens tunga som den syntetiska ljudbilden dominerade. Jag hade gärna hört mer av den.
Hon drog också en skön anekdot om en överlycklig Plura som hade gett henne en stor kram första gången de sågs och tackat henne för de två och en halv miljon kronor som han hade tjänat på hennes version av låten.
Senare berättade hon också om tio ganska hysteriska år på klubbar och dansgolv i Sibirien, Australien och USA. Den nya Petra Marklund framstår också lite som partybruden som har varit ute och svirat, haft skitkul, men som nu har kommit hem till trygga Sverige igen och vill börja ett nytt liv som en albumartist med djup, och som har slutat vara besatt av tanken på nästa världshit.
En av söndagskvällens bästa låtar handlade om just det. Provokatös hette den och var ursprungligen skriven av Jocke Berg, men med modifierad text av Marklund.
Låten finns inte utgiven på skiva ännu och hon framförde den med känsla och övertygelse till ett gåshudsframkallande pianokomp.
Inte nog med att det kändes lyxigt att få höra ett sådant låtmaterial för första gången, där och då blev det också extra tydligt att Petra Marklunds röst faktiskt passar för det mesta, från hudnära akustiska ballader till syntpop och stadionrock.
Den nya Petra Marklund har bara ett album att luta sig tillbaka på än så länge, utöver några covers. Om det var något hon led lite brist på under konserten så var det också ett mer dynamiskt låtmaterial att välja på. Det blev ibland lite för många, isande kalla depprocklåtar med Kentdoft på raken.Trots det kan man inte annat än imponeras av hennes förvandlingsnummer, från en yster klubb- och spinningpassfavorit till en tungsint och vemodig rocktjej.