Marie Wärvik tar emot i sin trädgård. För bara två och en halv vecka sedan blev hon hämtad av ambulans efter att knappt ha kunnat resa sig ur sängen.
– Nu är jag frisk och livet är fantastiskt, säger hon.
En tisdag i början av juni lämnade Marie jobbet för att hon kände sig hängig. Därefter följde en vecka med illamående, värk, kräkningar och feber.
– Jag kämpade på hemma men det blev bara värre och värre. Jag kunde inte ens tänka på hur det skulle gå med mig för jag var bara fokuserad nuet, det fanns inte plats för några rädslor.
En dryg vecka efter att Marie insjuknat var hon så dålig att hon knappt kunde resa sig ur sängen. Efter en uppmaning från sin dotter ringde hon 112 som skickade en ambulans. Marie berättar att hon kände sig trygg så fort ambulanskillen kom in i hennes lägenhet, iklädd sin vita overall och sin svarta skyddsmask.
– Jag tänkte "nu får jag hjälp". Han pratade lugnande med mig och jag kände total trygghet. Han tog hand om mig i ambulansen och lämnade mig inte på sjukhuset förrän personalen där tog över. Jag behövde aldrig känna mig ensam, han satt där bredvid hela tiden, säger hon.
Marie Wärvik låg inlagd på Akademiska sjukhuset i fyra dagar. Efter att ha legat i ett akutrum fick hon flytta till en avdelning som för tillfället används för covid-patienter. Dag två behövde läkaren sätta in syrgas.
– Jag kände hur paniken kröp sig på och tänkte att detta kanske var första steget mot respirator. Därefter började jag dock återhämta mig, säger hon.
Dag tre började hallonsaften och yoghurten som hon fick att smaka gott och dag fyra fick hon återvända hem. Marie är imponerad av vårdpersonalen hon har mött under sin sjukdomstid.
– Så fort jag behövde hjälp och ringde på klockan så kom de. Man hörde prasslet utanför från skyddskläderna de måste sätta på sig. Samma process om och om igen och det fanns aldrig en tillstymmelse till pust och stön. Alla jag har mött har varit fantastiska och jag vill verkligen tacka dem, de måste få veta att de är värdefulla.
I dag är Marie helt symtomfri. Hon uppskattar livet på ett helt nytt sätt och menar att det blivit möjligt tack vare stödet från vården.
– Jag har haft kontakt med vården även efter att jag kommit hem, bland annat med en kurator. Känslan av att jag fortfarande var under sjukhuspersonalens trygga vingar efter min hemkomst gjorde mig stark i mitt arbete med att tillfriskna.