Margareta Nordqvist Olsson blev Läsarnas upplänning

Hedrad och rörd tar Margareta Nordqvist Olsson emot utnämningen Läsarnas Upplänning. Hon får blommor och diplom ur UNT:s chefredaktörs hand, Lars Nilsson. Och en kram.
- Jag får inte börja gråta, jag har så lätt för att börja gråta, säger hon och stryker försiktigt med pekfingret under ena ögat.
Efter en hungrig natt tillbringad i ett utkylt soprum är klockslaget sju efterlängtat. Det är då Margareta Nordqvist Olsson öppnar dörren för grottfolket. Så kallar hon dem som besöker värmestugan Grottan. Där inne finns frukost, dusch, rena kläder, sängar att sträcka ut sig på och blickar som inte väjer.

Grottfolket är ett 20-tal, de flesta män. På julafton fick de för första gången komma in i den nya lokalen på Drottninggatan i Uppsala. Årets julklapp var varsin varm kamouflagemönstrad täckjacka, köpta för skänkta pengar. Till jul är folk extra givmilda.
Rakt fram i det trevliga gula rummet står en trevåningssäng. Kläder och skor ligger travade i bokhyllorna. Toaletten har en duschkabin och i tvättkorgen intill ligger inte smutstvätt, utan prydligt vikta rena handdukar. Allt i lokalen är gåvor, även möblerna och mattorna.
- Allmänheten är vår största givare. Utan allmänheten skulle vi inte gå runt, säger Margareta.

Grottfolket pratar hon om med respekt och en viss beundran.
- Jag är less på tugget ibland. De är egocentriker, men det ligger mycket tragik bakom. Jag skulle inte vilja byta en timme av deras liv. Rent fysiskt skulle jag aldrig orka med, jag skulle dö. I grund och botten är jag förundrad över att de överlever. De är egentligen starkare än vi. Ingen av oss skulle vilja ligga i en äcklig källare på en skitig tidning, säger hon.
En gång blev hon hotad till livet. Därefter installerades överfallslarm. Ibland blir det tjafs, men det brukar reda ut sig.
- Många gånger räcker det med bara en blick från mig så vet de vad klockan är slagen.

Utan tvekan har hon pondus. Rädd har hon aldrig varit. Jo förresten, en gång.
- Jag var riktigt rädd för några vintrar sedan. Min kollega Gittan och jag satt där i Grottan. Då såg vi svansen på en liten mus. Vi sprang ut i minus 20 utan ytterkläder och väntade tills gubbarna kom, berättar hon och skrattar åt minnet.
Margareta Nordqvist Olsson växte upp i Ångermanland. Till Uppsala kom hon som 18-åring tillsammans med en pojkvän som skulle studera, men det fanns många snygga killar här så han byttes snart ut. Till en början arbetade hon inom äldreomsorgen. Senare drev hon en butik, Antikt och begagnade möbler, i gamla Philipssonhuset på Väderkvarnsgatan.
- Pappa var klocksamlare och jag fick intresse för andra gamla grejer, berättar hon.

När pappan dog för sju år sedan tog livet en ny vändning. Arvet gjorde det möjligt att köpa mat och kläder som hon skänkte till missbrukare och hemlösa på Vaksalatorg. Många av dem hade försökt sälja saker till henne i antikaffären.
- Jag köpte ingenting av dem, men blev intresserad av vilka de var, säger hon.
Som Grottans grundare och föreståndare blir Margareta Nordqvist Olsson ofta igenkänd på stan. Därför går hon sällan ut i Uppsala. Integriteten är stark och hon är noga med att skilja på privatpersonen och "Grottan-Maggan". Jobbet kräver återhämtning och distans. När klockan slår tolv drar hon på sig en färggrann jacka, låser dörren till Grottan, cyklar hem och tar sig en tupplur.
Ofta skriver hon ned episoder och tankar på lappar som hon lägger i en låda. Måhända blir det en bok så småningom. Allt är möjligt.

Margareta Nordqvist Olsson blev Läsarnas upplänning

Hon har vunnit allmänhetens respekt och beundran för sitt handfasta arbete för hemlösa. Nu har UNT:s läsare röstat fram Margareta Nordqvist Olsson som Läsarnas upplänning år 2007.