Det verkar överväldigande, hur man än betraktar det, Per Tengstrands projekt att spela Beethovens samtliga pianosonater. Orkar han, orkar publiken? Detta skrivs av olika skäl mot bakgrund av endast en av fem konserter detta veckoslut men jag tror att jag kan lova att samtliga kommer att orka, och när det hela är över kommer åtminstone publiken att beklaga att det redan tagit slut. Det är inte bara en konsertserie, det är ett nedstigande i Beethovens själ. Per Tengstrand spelar inte bara piano, han talar före varje konsert ingående om den musik han kommer att framföra och påvisar med musikaliska illustrationer kompositörens inspirationskällor, hans uttryckssätt och hans intentioner. Det är lärt, avspänt och mycket underhållande.
Till detta kom ett mycket intressant föredrag av Beethoven-experten Åke Holmquist på lördagseftermiddagen före den första konserten. Vi fick höra om Beethovens förhållande till instrumenten och till det wienska musiklivet, vad som gjorde honom till en stor pianist och mycket mer.
Projektet innebär i genomsnitt tre sonater per konsert. Jag lyssnar till sonaterna nr 4 Ess-Dur op 7 och nr 19 g-moll och 20 G-Dur op 49. Den första, fyrsatsiga sonaten, tillägnad Beethovens elev grevinnan von Keglevic och fenomenalt tolkad av Tengstrand, börjar med ett kraftfullt allegro molto där pianot gestaltar en hel orkester. Den personliga andrasatsen, largo con gran espressione, beträffande vilken Tengstrand just har dragit intressanta paralleller till italiensk opera, tänker vi oss tolkar i musik Beethovens känslor för sin elev. De två sista satserna, ett glättigt scherzo och ett rondo allegretto e grazioso är mer traditionell musik fram till slutet, men detta är så långt ifrån en förväntad pampig knalleffekt man kan komma och ändar istället, okonventionellt, i pianissimo. En antydan om ett hemligt, omöjligt förhållande?
De två kompletterande styckena op 49 är rätt väl bekanta för pianoelever (och barn till sådana). Tengstrand spelade med bravur i ganska högt tempo, särskilt i G-Dursonatens menuett, men säkert i Beethovens anda, han gillade snabba tempi.
Läser ni detta på söndagmorgonen återstår fortfarande två konserter i denna första hälft. Gå på dem!