Människan - en halvmessyr
Foto:
Det var där någonstans jag insåg att evolutionen måste vara en feltänkt tanke.
Sedan koltåldern har jag fått lära mig att livets utveckling på jordklotet avgörs av evolutionen. Mutationer i arvsmassan förs vidare till nästa generation om de gagnar artens överlevnad. Ju effektivare en varelse blir, desto bättre. Efter miljarder år har mutationerna skapat ofattbart sofistikerade mekanismer. Som ögat. Eller örat. Jag menar, hur många miljoner år tog det innan innerörats pyttelilla hammare träffade det lika lilla städet med korrekt klang? Hur många galna mutationer måste det inte ha krävts innan det blev rätt?
Mängder av arter har med evolutionens hjälp anpassat sig till de märkligaste av livsbetingelser.
Det är därför en mycket övertygande teori, men luckorna är så många att jag börjat tvivla.
Evolutionens enda mål tycks vara liv. Att arten ska bestå. Och då är frågan: varför är vi inte alla kaktusar? Det verkar vara en optimal livsform. Den behöver nästan ingen näring, är hur tålig som helst och dessutom skyddad av såväl tjockt skinn som taggar. Varför är människan mjuk?
Och varför kan vi inte flyga? Det borde inte minska våra chanser till överlevnad. Eller varför finns det två kön? Mycket opraktiskt ur fortplantningssynpunkt. Det borde istället kunna skötas internt.
Det är helt enkelt inte övertygande att vissa funktioner är så otroligt förfinade, medan andra är direkt opraktiska. Ögat är fantastiskt. Men varför ska mänskliga spermier produceras vid en temperatur lägre än den kroppen har? Så att det måste hänga en sårbar pung på utsidan? Och hur fungerar den i områden där dygnstemperaturen överstiger 37 grader?
Och om reproduktion nu är en grundläggande byggsten, varför ska den vara så krånglig. När en kvinna och en man möts tvingas de förlita sig på sådana otydliga saker som charm, tolkningar av motpartens signaler och eventuellt feromoner.
Varför blinkar vi inte i regnbågens alla färger när vi står mittemot någon vi finner attraktiv?
Tyvärr bjuder inte religionen mycket till alternativ. Än en gång är underlivet det främsta argumentet mot en gudomlig skapelse, exempelvis så kallad intelligent design. Om man skulle överföra kroppen till stadsplanering så skulle åtminstone jag ifrågasätta intelligensen hos den planerare som lägger stadens nöjesfält vägg i vägg med avloppsanläggningen. Det är väl snarare ett utslag av en rätt dassig humor?
Men om evolutionen nu, trots allt, är rätt så är antagligen fästingen den perfekta varelsen. Dess tålamod är utan gräns - den kan lugnt sitta på sitt strå i åratal och vänta på ett värddjur. Den har inga fiender. Den är hård och ful. Kanske är grunden för vår klagan över fästingarnas totala meningslöshet egentligen avundsjuka. För att vi någonstans inser att där i buskarna sitter skapelsens verkliga krona. Och att den är mycket nöjd med sig själv.
Så jobbar vi med nyheter