Likheterna med sovjetsystemet blir alltmer påtagliga. Ryssland är i praktiken en enpartistat och det styrande partiet har en enda uppgift: att hålla korrupta byråkrater och andra makthavare kvar vid makten. Marginalen för fri debatt är smal och ?alternativen? till maktpartiet Enade Ryssland är låtsaspartier som skapats av Kreml för att upprätthålla illusionen av en politisk process. Varje riktig utmanare krossas obönhörligt av statens makt.
De som trodde att president Medvedevs tal då och då om kamp mot korruptionen, om rättsäkerhet och reformer för att vitalisera ekonomin betydde början till en ny era ser nu vad regimen verkligen går för. Putin och hans omgivning av säkerhetsfolk och tvivelaktiga affärsmän hade aldrig släppt greppet. Teaterpjäsen där Putin och Medvedev än en gång byter plats kan se komisk ut men är i verkligheten en tragedi.
Det finns inget akut krishot i Ryssland. Men det som pågår är en nutida variant av den stagnation (zastoj på ryska) som präglade den sena Brezjnevperioden och fortsatte fram till dess Michail Gorbatjov utlöste den process som ledde till Sovjetunionens upplösning och hans eget fall från makten. Men då fanns också en känsla av frigörelse och förhoppningar om nya möjligheter bara kommunismen avvecklades. Nu råder snarare apati. Tjugotvå procent av ryssarna skulle enligt opinionsinstitutet Levada vilja lämna landet för gott. Bland företagare och studenter är andelen nära 50 procent.
Tillväxten ligger fortfarande kring fyra eller fem procent om året, arbetslösheten är måttlig och levnadsstandarden godtagbar. Men samtidigt pågår en omfattande kapitalflykt till utlandet. Det hänger samman med Rysslands beroende av olja och gas. Oljans och gasens andel av Rysslands exportinkomster har ökat från hälften till två tredjedelar sedan Putin först kom till makten.
Förklaringen är inte högre produktion utan högre priser. Statens budget bygger på dessa inkomster, men i stället för att investera pengarna i utbildning, sjukvård och annat som landet behöver använder staten dem för att hålla liv i ineffektiva företag som i utbyte förutsätts ge makteliten i Kreml sitt stöd.
Genom att gamla företag av detta slag hålls flytande blir det samtidigt mycket svårt att starta nya. Vem vill investera i en verksamhet som konkurerar med en som backas upp av Kreml? Dels förlorar man sannolikt sina pengar, dels riskerar man att trakasseras eller kastas i fängelse. Och även om man inte direkt konkurrerar med något som har stöd av Kreml, så saknas den grundläggande rättssäkerhet som krävs för att man ska vilja investera. Alltså försöker många rädda undan sitt kapital utomlands i stället för att låta det arbeta i Ryssland. Under de tio år som Ryssland hade ovanligt god tillväxt ? före finanskrisen ? startades anmärkningsvärt få nya företag och många etablerade företag försöker begränsa sin verksamhet i Ryssland till ett minimum.
Så här kan det säkert hålla på ytterligare några år. De flesta ryssar kommer inte att emigrera och de som arbetar i de verksamheter som gynnas av Kreml är nöjda så länge jobben är kvar och levnadsstandarden inte sjunker. Men i längden är situationen ohållbar.
Vad händer när stagnationens konsekvenser blir omöjliga att dölja? Mera nationalism ? följt av ännu större ekonomiska problem ? är ett möjligt svar. Men det finns också andra krafter i samhället. De kommer till uttryck på bloggar och i andra sociala medier. Ännu saknas tillräcklig kritisk massa och företrädare med tillräcklig politisk prestige. Men kommer det att vara så ända till 2024?