Bison och visenter är spektakulära och skyddas antagligen genom att de har en självklar plats i vårt medvetande. Vill man ha ett mer principiellt skäl för att arter av detta slag inte får utrotas så kan man resonera på samma sätt som när det gäller kulturarvet – de bidrar till vår upplevelse av världens och livets rikedom och ingen generation bör uppträda på ett sådant sätt att de som kommer efter berövas sådant som vi själva tycker är väsentligt för vår tillvaro. Man behöver inte hänge sig åt naturmystik för att tycka att naturen, precis som kulturen, ger sammanhang och mening.
Men de flesta djur och växter är inte lika iögonfallande och frågan om den biologiska mångfalden handlar om mycket mer än att skapa ett antal nya reservat eller ekoparker. Utan att vi tänker särskilt mycket på saken så är vi för hela vår existens beroende av ”ekosystemtjänster” – den nytta som vi har av skogar, våtmarker, bördiga jordar och annat som sällan syns i vanliga nationalräkenskaper.
Hur viktig är den biologiska mångfalden för dessa tjänster? Den vanliga uppfattningen att biologisk mångfald är viktig för ekosystemens stabilitet har också motsagts. Men i en rapport för det svenska finansdepartementet 2008 kommer Per Molander fram till att frågan nu i stort sett förefaller uppklarad.
Preciserar man begreppet stabilitet till att gälla på en övergripande nivå, för anpassningsförmåga gentemot störningar utifrån eller samlad produktion av biomassa så finns ett positivt samband mellan biologisk mångfald och stabilitet över tiden. Biologisk mångfald kan också ses som en form av försäkring om de yttre miljöförutsättningarna skulle ändras.
I tidskriften Nature den 7 juni gör 17 forskare från Nordamerika och Europa ett försök till syntes av tusentals studier som utförts under de senaste två decennierna. Deras slutsatser är ännu tydligare: förluster i fråga om biologisk mångfald minskar ekosystemens förmåga att förse samhället med sådant som mat, djurfoder, skydd mot skadedjur eller skydd mot smittsamma sjukdomar. Därför är det viktigt att utveckla metoder att göra också den biologiska mångfalden synlig när balansräkningen för olika mänskliga aktiviteter ska göras upp. Och det är också viktigt att förbättra våra kunskaper om vilka metoder som ger bäst utdelning.
I Sverige används ”rödlistning” för att markera att åtgärder bör sättas in för att rädda en hotad art. Men någon vägledning när det gäller prioriteringar eller val av metoder innebär detta inte.
Insatser i Sverige måste också ske i samspel med den politik som förs i andra länder. Den naturliga arenan för oss är EU, men EU:s regelverk, jordbrukspolitik och fiskepolitik har hittills inte varit till mycket nytta. Samtidigt måste varje land i ett internationellt samarbete upprätthålla en viss nivå för mångfalden också på hemmaplan – om inte annat så för att skapa ett ”försäkringskapital” mot oväntade hot på andra håll. Blockeringarna inom EU måste till sist brytas, men vi har ändå ett ansvar för vad som sker inom våra egna gränser.
Bisonhjordarna i Montana och de stora rovdjuren i Sverige kräver utrymme och klarar sig inte utan en mängd andra arter. Kanske är detta de mer spektakulära arternas största betydelse – som symboler för en mångfald som också vi själva till sist är beroende av.