Mångfald i gemenskap
Obama distanserar sig därmed inte bara från det "kulturkrig" som länge bedrivits av republikaner på högerkanten utan också från attityder som varit vanliga i hans eget parti. Väljarkåren har setts som summan av olika intressegrupper som definieras etniskt, religiöst, utifrån sexuella preferenser, handikapp eller annat. Grupptänkandet har fått demokraterna att framstå som särskilt känsliga för påtryckningar från organiserade särintressen - en bild som inte påverkats av att republikanerna varit väl så känsliga för påtryckningar från intressen av annat slag.
Obama har genom sin retorik och sitt sätt att utforma valkampanjen försökt återupprätta det övergripande medbor-garintresset - liksom insikten att den enskildes möjligheter i livet hänger samman med and-ras. Samma tanke var genom-gående i det tal som Obama höll efter avslöjandena om hans egen pastors, Jeremiah Wright, rasistiska uttalanden. Han tog givetvis avstånd, men talade samtidigt med förståelse både om ilskan bland många svarta och om rädslan bland många vita, för att sedan åter vältaligt påminna om det som faktiskt förenar amerikaner oavsett bakgrund.
Det grupptänkande som Obama vill undvika har smugit sig in i den politiska debatten i många länder och ofta uppfattats som "progressivt". I Sverige går det igen i kvoteringsdiskussioner, i föreställningen att kvinnor bara kan representeras av kvinnor och i de ständiga försöken att beskriva människors hela personlighet och åsiktsprofil genom hänvisning till deras religion eller kulturella bakgrund.
Den som undrar vad svensk debatt kan ha att lära av Obama kan gärna börja att reflektera över hans avståndstagande från den inskränkta "identitetspolitik" som på sina håll uppfattats som höjden av politisk radikalism.
Så jobbar vi med nyheter