Det finns flera skäl att gilla årets Nobelpris i kemi, som belönar forskarna bakom "utvecklingen av superupplöst fluorescensmikroskopi". Det viktigaste är förstås att deras upptäckt gör det möjligt för andra forskare att i detalj på molekylnivå studera cellers inre liv vid både hälsa och sjukdom – och därmed ger kunskaper som vi alla i förlängningen kommer att få nytta av. När vi vetenskapsreportrar rapporterar om nya forskningsrön kommer det dessvärre sällan i mer än svepande ordalag fram att de varit omöjliga utan de avancerade analysmetoder, utvecklade av andra än dem själva, som forskarna haft tillgång till.
Jag gillar också att forskare som vågar utmana auktoriteter och vedertagna "sanningar" till sist får rätt. Årets kemipristagare visade, trots mycket motstånd, att den tyske mikroskopisten Ernst Abbés utsaga om en nedre oruckbar gräns för ljusmikroskopets upplösning var falsk.
Det måste förstås finnas gränser för vad som är möjligt, men gång på gång har de visats vara mer tänjbara än vad den stora majoriteten av forskarsamhället trott. Science fiction-författaren Arthus C Cl uttryckte det så här: "När en framstående men äldre vetenskapsman påstår att något är möjligt är det med största sannolikhet rätt. När han påstår att något är omöjligt har han sannolikt fel".
Valet av Nobelpristagare hittills i år har varit väldigt lyckade. Nu är det bara att hoppas att veckan avslutas lika bra med att Svenska Akademin utser en litteraturpristagare som har förutsättningar att fortsätta att vara läst och anses angelägen även om 100 år och att norska stortingets Nobelkommitté fastnar för en fredspristagare som är garanterat fri från blod på händerna.