Många öppna om barnlöshet

Det framgår av en nationell studie kring spermie- och äggdonationer, som publiceras i nätupplagan av facktidskriften Human Reproduction.
– Det är glädjande att öppenheten kring behandling med donerade ägg eller spermier tycks ha ökat i Sverige under senare år. Framtida studier får visa om den positiva inställningen till att berätta för barnet om dess genetiska ursprung också kommer att övergå i handling, säger doktoranden Stina Isaksson vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet.

Studien omfattar närmare 300 heterosexuella par som behandlades med donerade spermier eller ägg vid någon av de svenska kliniker som behandlar ofrivillig barnlöshet. Vid två tillfällen besvarade de enkäter som bland annat innehöll frågor om de berättat för andra om behandlingen de genomgått och om sin syn på att barnet så småningom ska få veta sitt genetiska ursprung.
Sedan 25 år finns en lag som säger att barn som tillkommit genom behandlingar med donerade spermier eller ägg har rätt att få vetskap om sitt genetiska ursprung.
– Tanken är att föräldrarna någon gång under uppväxten ska berätta om donationen och att barnet i mogen ålder via infertilitetskliniken ska få möjlighet att kontakta ägg- eller spermiedonatorn, säger Stina Isaksson.
Mer än 90 procent svarade att de berättat för anhöriga, vänner eller andra om behandlingen. Det är en betydligt högre andel än i en liknande studie för tio år sedan. Bara sex procent svarade att de inte berättat om behandlingen för några andra.

Öppenheten att så småningom berätta även för barnet var nästan lika hög. Omkring 90 procent svarade att föräldrar ska vara ärliga mot barnet om dess genetiska ursprung och att barnet har rätt att få denna information.
Betydligt färre kände sig dock säkra på att en framtida kontakt mellan barnet och donatorn inte skulle vara till skada för barnet eller familjen. Jämfört med kvinnorna var männen oftare tveksamma eller negativa till en framtida kontakt mellan barnet och donatorn.

En sådan könsskillnad fanns också när det gällde benägenheten att berätta för andra om själva behandlingen. Mest öppna var kvinnorna som hade chansen att få barn genom en äggdonation. Minst öppna var männen som kunde bli pappor efter en spermiedonation.
– En förklaring kan vara att frågan om den egna reproduktionsförmågan är känsligare för män än för kvinnor. Män i par som genomgår behandling med donerade spermier är de enda som helt saknar en egen biologisk koppling till barnet. När kvinnan är ofruktsam är det ändå hon som genomgår graviditeten med det donerade ägget, som befruktats med en spermie från hennes man, säger Stina Isaksson.
Den nya studien är den första delen av en nationell undersökning som kommer att fortsätta att följa upp deltagarna under många år. Den kommer också att följas av delstudier som på liknande sätt kartlägger donatorerna och deras syn på att barn som tillkommit med hjälp av deras ägg eller spermier så småningom ska ha chans att kontakta dem.
Även inställningen hos lesbiska par som behandlas med spermiedonation ska kartläggas.