Många fördomar om personer med utvecklingsstörning
Personer med utvecklingsstörning möts ofta av fördomar när det gäller deras sexualitet. Bland dem själva är kunskapen kring sex och samlevnad bristfällig.
Hon leder arbetet med att utveckla ett webbaserat läromedel i sex och samlevnad riktat till gymnasiesärskolans tjejer och killar. Något sådant material finns inte i dag. Och just Fyrisskolan i Uppsala är testskola för utbildningsmaterialet.
Tjejer med lindrig utvecklingsstörning löper visserligen större risk att bli utnyttjade sexuellt. Nackdelen är att föräldrar och lärare lätt blir överbeskyddande.
- Man vet inte hur man ska prata förebyggande om de här frågorna och tiger eller har en förmanande attityd, säger Åse Linder.
Utmärkande för den här gruppen är att deras intellektuella mognadsnivå släpar efter. Men även om de mognar senare går de igenom precis samma faser i puberteten som alla andra.
- Därför är det så viktigt att de också får sex- och samlevnadsundervisning så att de kan bilda sig en egen uppfattning. De ska inte behöva få en tillrättalagd version av vuxna, säger Åse Linder.
Åse Linder får många funderingar från funktionshindrade som handlar om gränssättning och sexuellt utnyttjande. Men också om hur man ska vara i en kärleksrelation.
Om det här pratade Kamilla Peuravaara, doktorand i sociologi, när hon intervjuade Fyrisskolans tjejgrupp om hur det är att vara flicka.
Svaret hon fick var att en kvinna ska vara oskuldsfull, känslosam och passiv.
- Tjejerna styrs väldigt mycket utifrån traditionella föreställningar om vad kärlek är och hur en kvinna ska vara. Flickorna beskriver att den normala kärleken är med en person av motsatt kön och sex sker mellan en man och en kvinna, säger Kamilla Peuravaara.
Hon fann också att tjejerna upplevde en konflikt mellan kropp och själ. Som kropp är de åtråvärda bland männen men som person bemöts de som annorlunda, konstiga och någon som man kan stirra på.
Under en av diskussionerna lät det så här:
"Det finns ju män som kollar på en och våldtar en bara för hur man ser ut. Så för sitt eget bästa så tycker jag att man ska tänka på det. Då får man skylla sig själv om de kollar på en".
En annan flicka beskrev sina känslor så här:
"Så fort man går någonstans och man sätter sig och är helt normal så kommer det en kille och säger kolla på henne hon är värsta horan fast man inte är det. Då brukar man bli lite småsur och ledsen och man förstår inte varför någon säger så. Vad har jag gjort, liksom?".
För flickorna innebär det också en ständig kamp att hålla sig innanför gränserna för det normala samtidigt som de brottas med svårigheterna att ses som en hel människa.
En av flickorna säger:
"Alltså man kan vara sådär flamsig och så inför vänner och då blir det hallå, vad är det med henne? Ibland så tänker jag att de liksom tittar på mig och undrar vad det är för fel".
Så jobbar vi med nyheter