Många brister för rullstolsburna i Uppsala
Medelmåttigt. Somligt bra, men ändå så stora brister att man som rullstolsburen känner sig utestängd och diskriminerad. Det betyget får centrala Uppsala när det gäller tillgängligheten av Åsa Puide, rullstolsburen som testat city med UNT.
Gatsten är vackert, men ett elände för rullstolsburna, säger Åsa Puide
Foto: Rolf Hamilton
Längs den bit av Dragarbrunnsgatan som vi passerar är det kanter vid så gott som varenda ingång.
- Jag kommer inte in på krogen heller, säger Åsa Puide när vi står utanför ett av uteställena.
Hon är noga med att påpeka att det inte är butiksägarna som är problemet, utan fastighetsägarna.
- De förlorar inga pengar på att vissa kunder stängs ute från butikerna, därför händer ingenting. Dessutom kan det vara jobbigt för butiksägarna att ligga på och vara kritiska mot sin egen hyresvärd, säger Åsa Puide.
Vi fortsätter upp mot gågatan, som generellt sätt fungerar mycket bättre än sidogatorna, enligt Åsa Puide. Några mycket goda exempel är hamburgerhaket Max och affären Duka. Här är det enkelt att ta sig in, dörrarna öppnar sig själva eller har fungerande öppnare och det är gott om plats när man kommer in. På Åhléns är det värre. Här är det trångt och bökigt.
- Ansiktsmasker ska jag visst inte köpa, jag kommer inte in till hyllan, säger Åsa Puide.
Det är inte bara butiksmiljöerna som är problematiska. Lutande trottoarer, särskilt besvärliga när de är snöiga och isiga som den här dagen, kullerstenar och alla stenkanter på Stora Torget utgör elaka besvär.
- Kanterna sliter av däcken på framhjulen på den manuella rullstolen. Det händer ofta, säger Åsa Puide.
Och så ska man ta sig till stan också, kanske med buss.
- Lokaltrafiken fungerar inte bra. Även om man ringer och kontrollerar i förväg att det ska vara en buss som går att komma ombord på, så är det inte säkert att det är en sådan som dyker upp.
Utanför Svavagallerian träffar vi på Erik Markstedt, också rullstolsburen och engagerad i HSO, handikappföreningarna samarbetsorganisation. Han ger centrum en svag trea i betyg, och säger att just kullerstenarna är ett elände.
- Asfalt är trevligt och bra tycker jag, säger han.
Genom HSO har han arbetet mot kommunen under ombyggnationerna av Östra Ågatan och Dragarbrunnsgatan.
- Man måste säga till många gånger för att de ska så lyssna. Det är förstås en kostnadsfråga för kommunen, men jag förstår inte att de utestänger vissa grupper genom att inte tänka på tillgängligheten, säger han.
Vi avslutar rundturen med att besöka entrén till Åsa Puides praktikplats i gränden bredvid Svavagallerian. Hon studerar på sociala omvårdnadsprogrammet med inriktning på äldre och funktionshindrade på Uppsala universitet och gör nu praktik på Uppsala kommuns stöd för funktionshindrade.
- Och just här av alla ställen lutar trottoaren brant uppför mot ingången, det är en kant som jag måste ta mig över, och dörröppnaren är trasig, säger hon.
Hon tycker att det är självklart att otillgänglighet skulle omfattas av den nya diskrimineringslagen (se huvudtext). Men blir hon arg när hon stöter på problem ute på stan?
- Jag är luttrad och blir snarare trött. Men blir jag arg är det på fastighetsägarna som leker strutsar och stoppar huvudet i sanden, säger Åsa Puide.
Så jobbar vi med nyheter