I Svenska Dagbladet i går har tre av oss som tog initiativet till måndagsmötena – Gunnar Hökmark, Peeter Luksep och jag själv – beskrivit hur vi och många andra uppfattade Måndagsrörelsens betydelse. Den fjärde initiativtagaren, Anders Küng, avled 2002.
De baltiska ländernas frigörelse var en del av en större process och hör hemma i en serie försök att lyfta bort det kommunistiska systemet i Öst- och Centraleuropa: arbetarrevolten i Östberlin 1953, Ungernrevolten 1956, Pragvåren 1968, raden av revolter i Polen som kulminerade med Solidaritetsrörelsens födelse 1980.
Samtidigt var de baltiska ländernas situation annorlunda. Till skillnad från andra stater som efter kriget behärskades av sovjetarmén fick de inte heller formellt behålla sin självständighet – redan 1940 tvångsanslöts de till Sovjetunionen som ett resultat av pakten mellan Stalins utrikesminister Molotov och Hitlers utrikesminister Ribbentrop.
Den svenska politiken präglades länge av anpassning till sovjetiska maktanspråk, med Baltutlämningen 1946 som tragisk kulmen. Men det är också sant att Sverige var ett av de länder där de fria baltiska ländernas samhällsliv och medborgerliga organisationer kunde leva vidare fram till sovjetsystemets fall.
De baltiska folkfronterna som växte fram vid 1980-talets slut var uttryck för samma tanke som lång bakom Solidaritet i Polen, att skapa ett utrymme för sanning och värdighet genom ”samhällets självorganisering”, fredligt och demokratiskt, utanför kommunistpartiets och statsmaktens kontroll. Målet, att återupprätta ett fritt samhällsliv och fria stater, förenade samtidigt ester, letter och litauer med stora delar av den ryskspråkiga befolkningen.
Sovjetledaren Michail Gorbatjov trodde sig förmodligen kunna rädda regimen genom att använda människors förhoppningar om ett annorlunda liv som ett vapen mot systemets mest förstenade företrädare. Han insåg inte att systemet var sådant att murarna skulle börja rasa överallt i samma ögonblick som den första stenen rubbades. När detta hände och både kommunistpartiets maktmonopol och hela Sovjetunionens fortsatta existens hotades släppte också Gorbatjov lös det militära våldet, i Vilnius och Riga i januari 1991.
Men utvecklingen gick inte längre att vända. När den ryska sovjetrepublikens president, Boris Jeltsin, mitt under krisen reste till Tallinn och markerade sitt stöd för den estniska folkfronten började nedräkningen. Sedan försöket till militär statskupp i augusti 1991 misslyckats erkände hela världen Estlands, Lettlands och Litauens återupprättade självständighet.
I dag är Estland, Lettland och Litauen demokratiska stater, medlemmar av EU och Nato, och självklara partner till andra europeiska länder. Deras utveckling är viktig också för Sverige, deras säkerhet påverkar också vår egen säkerhet. Ingen kan påstå att det saknas problem, men den första förutsättningen för att problem ska kunna bemästras är alltid att ett lands styrelse utgår från befolkningen själv genom fria val och fri opinionsbildning.
Den baltiska frigörelsen var en fredlig revolution. Men målet var inte att skapa en utopi eller att byta ut ett system av maktfullkomlighet mot ett annat. Målet var mycket större än så – att göra det möjligt för vanliga människor att få leva fria och normala liv. Vi har alla ett ansvar för att de värderingar och institutioner som gör detta möjligt ska bestå och förstärkas i hela Europa.