I våras gick barnen ut med mikrofon och bandspelare och ställde frågor till folk i närområdet.
Hur var det att gå fram till folk ni inte kände och fråga om döden?
– Bra, några tyckte att det var svårt att svara, säger Fabian Milicevic, 6 år.
– Kul. Jag ville veta vad som händer när man dör, säger Sumaia Khan, 6 år.
Vi sitter utomhus och fem barn har satt sig på stora, mjuka kuddar för att fortsätta samtala om döden.
När de gjorde intervjuerna gick de ut med en förskollärare med ett helt batteri av existentiella frågor: "Varför finns det människor?", "Varför måste man bli vuxen?", "Finns det rymdvarelser?" och så om livet efter detta. De spanade in sina intervjupersoner på Gränbybiblioteket, utanför Lidl, Gränby centrum, 4H-gården och på gång- och cykelbanorna.
– En del vuxna blev nervösa och lite oroliga, en del tyckte det var roligt att få allvarliga frågor. Men alla mötte barnen med stor respekt, berättar förskolläraren Gunilla Hamberg.
Projektet är döpt till "Veckans fråga" och det var ett av barnen som ville ha med frågan om döden.
– Vi tar upp frågor som vi märker att barnen undrar över och vi försöker lyssna in var deras intresse och engagemang ligger. Utifrån det planerar vi våra projekt, säger Gunilla Hamberg som menar att det krävs mod att gå ut bland vanligt folk och ställa svåra frågor.
– Några sa att de inte vågade vara med men sen ändrade de sig. Vi ser att barnen växer av att göra saker som först verkar lite otäckta.
Elisabeth Simbizi Holmgren, 5 år reser sig upp från kudden och vill berätta om sina erfarenheter:
– Jag frågade om det är så att alla kommer upp till himlen. För det tror jag, säger hon.
Sumaia Khan nickar instämmande:
– Jag tror man blir en ängel. Den har vingar bak och flyger, säger hon.
– Ja, man åker upp till himlen, säger Tyra Banck, 6 år.
Morgan Powell, 6 år, skruvar på sig och räcker upp handen:
– Jag tror att man kan välja vad man vill bli efter man dött. Då vill jag vara en Megladon, en jättestor haj som dog ut för den är så stor och bra, säger han.
Tyra Banck har sin uppfattning klar:
– Jag tror man åker upp till himlen och träffar gud.
Morgon Powell:
– Jag hatar gud. Eller nej, jag vet inte.
Har ni varit med om att någon ni känner dött?
Elisabeth Simbizi Holmgren: Ja, det var ledsamt, min mormor dog.
Sumaia Kahn: Jag kommer ihåg när min farmor dog. Det var sorgligt. Alla grät.
Tyra Banck: Det var inte i min familj. Han som dog fick cancer. Sen hörde jag på nyheterna om ett barn som mördades. Det var föräldrarna som gjorde det. Jag tyckte det var läskigt och elakt.
Morgan Powell: Min katt dog för länge sen. Vi fick avliva den för den kissade i sängen. Och så känner jag en snigel som dött. Den tillhörde en snigelfamilj.
Flera av barnen minns snigeldöden, den inträffade på förskolegården dagen innan. Kanske hade den blivit mosad av någon liten barnsko när alla lekte på gården? Hur det än var med den saken, plockade de blommor och gjorde i ordning en liten grav för att hedra minnet av snigeln.
– Jag har sett människogravar också men inte någon som dött, säger Morgan Powell och frågar om intervjun är färdig snart.
Bara en fråga till: Hur tycker ni att vuxna ska prata om döden?
– Man ska prata på allvar. Man ska inte skoja om det, för det är viktigt, säger Elisabeth Simbizi Holmgren.
Hur då?
– Ja, det är i alla fall viktigt att prata om det.
– För då förstår man lite mer, säger Fabian Milicevic.