– Oro är ganska bra för miljön. Personer som oroar sig för klimatförändringen är mer villiga att göra förändringar i sina liv. Man kan må väldigt bra samtidigt som man oroar sig för klimatet, säger Kali Andersson som driver Klimatpsykologerna tillsammans med Frida Hylander och Kata Nylén.
Det kan låta motsägelsefullt. Oro och inte minst ångest är något de flesta av oss förknippar med obehagskänslor och i vissa fall kliniska tillstånd som kräver terapi och behandling.
– Ja, om man är både pessimistisk och orolig så kan man bli lamslagen och utveckla en osund oro. Om man inte ser någon lösning eller känner att det finns något man själv kan göra kan man drabbas av känslor av hopplöshet.
Det handlar alltså om att utveckla strategier för hur vi hanterar oron, så att den blir en konstruktiv kraft.
– Psykologin är ett nödvändigt redskap i klimatarbetet. Klimatfrågan är en naturvetenskaplig fråga och naturvetenskapen har kommit ganska långt. Vi vet vad som behöver göras. Beteendeförändringarna har vi däremot inte kommit lika långt med.
För att råda bot på detta håller Klimatpsykologerna workshops och ger föreläsningar för företag och organisationer. Under våren skriver de på en bok om klimatpsykologi. Men de ger även klimatkonsultationer till privatpersoner. Kali Andersson har sett ett stadigt ökande antal, ungefär en ny person per månad, söka sig till mottagningen för sin klimatångest.
– Många behöver hjälp att aktivera sig. De vill bidra med något utöver konsumentmakt. Det sunda sättet att hantera klimatångest är att agera, att söka stöd och att skapa mening med det man gör. Alla de tre sakerna kan man få om man engagerar sig tillsammans med andra.
De flesta som vill få behandling för sin klimatångest är under 40 år. Men hon har en patient som är 75 år. Han plågas av att ha levt ett liv som varit riktigt dåligt för klimatet, och att han bidragit till att barnbarnen får en svår situation att ta över.
– Jag försöker få honom att fokusera på vad han kan göra här och nu och att inte bada sig själv i skuld. Men det är svårt, säger Kali Andersson.
Någon vedertagen definition av klimatångest finns inte.
– Vissa säger att begreppet klimatångest är överdrivet. Men det unika är att det är en ganska sund reaktion på ett verkligt problem. Det är friskt att reagera när man är utsatt för ett hot. För vissa kan klimatoron bli funktionshindrande och symptomen påminner om posttraumatisk stress. De tappar framtidstron och lever isolerade i nuet. Jag har träffat personer som slutat jobba eftersom det pågår en klimatkris, men de kommer inte vidare och gör något annat.
Kali Andersson menar att motstridiga uttalanden i medier från politiken leder till rädslor och ångest.
– Det övergripande budskapet är: klimatförändringen är jätteallvarlig och vi är mitt uppe i den sjätte massutrotningen, men tänk på att byta glödlampor och sopsortera. Man benämner ett extremt stort hot och sen kommer man in på små individuella förändringar.
När människor upplever att lösningarna inte står i proportion till problemet kan det leda till ångest, förklarar hon.
Och dessutom, tillägger hon:
– När man lägger ansvaret på individer missar man det som människor är allra bäst på, nämligen att samarbeta.
Utifrån Kali Anderssons studier av samhällsförändringsarbete är en välorganiserad, fredlig folkrörelse det mest effektiva sättet för människor att gå samman.
– Många av de rättigheter vi har idag, som allmän rösträtt är frukter av sådan kamp, men mycket av den kunskapen är bortglömd. Vi behöver lära oss att gå ihop på nytt. Det håller redan på att utvecklas, och miljörörelsen växer varje vecka. Det snabbaste sättet att förändra normer är genom lagstiftning. Men för att politiker ska våga fatta obekväma beslut är det viktigt att de känner att de har folkets stöd.
Medan Kali Andersson och hennes kollegor på Klimatpsykologerna arbetar praktiskt med klimatoron i samhället, har forskaren Maria Ojala ägnat över tio år av akademiska studier åt fenomenet. Hon är docent i psykologi på Örebro universitet, men veckopendlar från Uppsala. Under fem år arbetade hon på pedagogiska institutionen vid Uppsala universitet. Hennes intresse är barn, tonåringar och unga vuxna. Att en del unga förnekar eller distanserar sig från klimatfrågan kan vara en effekt av att de vill mildra sina negativa känslor, enligt Maria Ojala. Fler pojkar än tjejer distanserar sig från klimathotet.
– Det finns fortfarande könsnormer som styr. Pojkar ska inte vara oroliga. Det betraktas som larvigt.
I andra änden av skalan finns ungdomar som söker information om problemet och tar reda på vad de själva kan göra.
– Det låter ju positivt, men om det enbart resulterar i fokus på individen och vad hen kan göra själv, kan bördan upplevas som tung och medföra minskat välmående.
Maria Ojala återkommer istället ofta till begreppet "meningsfokuserad coping".
– Det är en förmåga att känna konstruktivt hopp. Det är inte detsamma som önsketänkande, utan man erkänner att klimatfrågan är ett stort problem men man förmår urskilja positiva trender, som att fler och fler har kunskap och börjar engagera sig. De växlar mellan oro och hopp i sitt förhållningssätt till klimatfrågan.
Hon menar att skolan kan träna elever i att inta en konstruktiv hållning till klimatutmaningen.
– Skolan kan ge möjlighet till aktiv handling. Att stötta klimatstrejkerna kan till exempel ingå som ett läromoment i utbildningen.
Men även hemmiljön har betydelse. Maria Ojalas studier och amerikansk forskning visar att i familjer som diskuterar klimatfrågan mycket hemma, så blir barnen mer benägna att ta frågan på större allvar och de känner dessutom att de kan påverka utvecklingen i högre utsträckning. Om unga däremot upplever att föräldrarna talar domedagsaktigt om klimatet, så blir de mer benägna att förneka allvaret i problematiken och bete sig mindre miljövänligt.
– Riktigt små barn ska man inte belasta med stora globala hot. Men barn i 11-12-årsåldern är på sociala medier och skolan undervisar om miljöproblem. De vet att klimatförändringarna finns. Då är det viktigt att börja prata om oron och hjälpa dem hantera den på ett bra sätt.